Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs »Svenska Folket». Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs »Svenska Folket»
Meddelande från Författaren.
En anonym amatör af Svensk Historia har i en i Aftonbladet intagen anmälan af detta
arbetes första häfte hufvudsakligen inskränkt sig till att i förnärmande ordalag framställa mig
såsom skyldig till ett skändligt attentat mot Geijers »storhet», derför att jag vågat framhålla
ensidigheten i dennes sätt att skrifva Svenska Folkets Historia. Den hetsige amatören bör dock veta att
ingen förständig man nu för tiden söker Geijers storhet i det fragment af examensbok, som under
ofvannämnda oegentliga namn tillkommit på uppdrag af en tysk förläggare och som aldrig varit
känd eller läst af »folket». Jag och andra med mig pläga söka Geijers storhet först i hans
»affall» från konservatismen, sedan i hans föreläsningar öfver Menniskans Historia och
artik-larne om Fattigvårdsfi-ågan’, i fragmentet Svea Rikes Häfder, och på åtskilliga andra håll, om hvilka
den obekante riddaren tyckes sväfva i lyckligaste okunnighet. Der Geijer »ställt sig, skola seklerna
betrakta honom med ostörd beundran, om ock meel aftagande häfiförelseutbrott». Min dyrbara tid
tillåter mig icke att spilla1 några omsorger på min unge oväns historiska uppfostran, i stället
rekommenderar jag honom läsningen af icke endast det första utan äfven de följande af dessa mina
häften. När han gått igenom dem med uppmärksamhet och eftertanke, kan han komma igen — med
mera sakkännedom och blygsamhet, och framför allt med bättre förmåga att recensera något mera
än omslaget, derest han nu nödvändigt måste recensera.
Herr E. Hildebrand har i Historiska Föreningens Tidskrift tagit den »gamla skolans»
försvar, i det han angripit min föreliggande bok. Jag kan naturligtvis icke här på några rader
bemöta en skolas ståndpunkt utan hänvisar endast till mitt utkommande arbete, hvilket i sig sjelf
är ett fortlöpande angrepp på denna ståndpunkt, om hvilken allmänheten kan få ett klart begrepp,
om den läser Historiska Föreningens Tidskrift, särskildt de uppsatser jag här nämner: F. F.
Carlson, Cail XII:s första regeringsår; O. Sjögren, Otto Arnold Paijkull; Bref upplysande Svenska
Historien; Frih. E. M. v. Nolckens efterlemnade papper; C. T. Odhner, Gustaf III:s besök i
Köpenhamn 1787.
Till sist en erinran om min uppgift. Det är icke min mening att skrifva en Svensk
Historia (en krönika, ett uppradande af händelser, äfventyr eller så) efter gamla begreppet, utan jag
vill gifva ett utkast till en Svensk Kulturhistoria, en utvecklings-, sede- eller bildningshistoria,
hvilket jag, efter nyare föreställningssätt, funnit just vara liktydigt med en Folkets Historia under
den Kungliga Historien (krönikan).
Att bli klandrad af tidningen Lunds Veckoblad har alltid ansetts som en heder. Denna
heder har vederfarits mig i hög måtto.
På Herr Montelii uppsats om detta arbete i Nordisk Tidskrift vill jag svara mycket kort:
Herr Montelius tar sina små åsigter såsom fakta, och han har åsigter, nred hvilka han
ännu står alldeles ensam, t- ex. om borgen och staden. Värdet af hans omdöme och pålitligheten
af hans upplysningar kunna uppskattas, om man läser kritiken öfver hans egen Sveriges Historia
från äldsta tid till våra dagar Del. I (i Historiska Föreningens Tidskrift 1881, häftet I). Med en
sådan historieskrifvare i tredje hand, hvilken skrifver historia efter gamla läroböcker och icke läser
källorna, kan jag icke inlåta mig djupare. Herr Montelius har’ exempelvis skrifvit om Hednatiden
och äldre Medeltiden och har icke läst gamla prosaiska krönikan från 1400-talet, eftersom han kan
påstå att staden »Birka endast omtalas af författare, som skrifvit på latin».
De flesta af Herr Montelii anmärkningar finna sina svar redap i min bok, så t. ex. den
om rakknifven. Att bronsålderns typer kunnat fortlefva i jernalderns jern och kunna lefva ända
in på våra dagar (se just rakknifven), vill Herr Montelius väl icke på allvar förneka.
Andra häftets fjärde o mslagssida.
af den s. k. kulturhistorien finnes det, utom andra,
lyckligtvis ett mycket verksamt botemedel: den
sålunda fattade historiens långtråkighet och
brist på dragningskraft just för dem, som deraf
skulle fängslas. — Bristen skall just för den stora
allmänheten förråda sig bland annat i den
jämförelsevis stora enformighet, som dessa allmänna
kulturbilder erbjuda. Ty omväxlingen, det rika
skiftande, brokiga och fängslande lifvet, det
framträder dock egentligen först däruppe i de
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
