Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
skolning. Utställningen var arrangerad i den
lilla ambitiösa konstsalongen »Samlaren», som
tidigare under hösten dragit samman en
kollektion av det äldre 1800-talets
landskapskonst.
En historisk återblick av verkligt
imponerande slag gav Svensk-Franska
Konstgalleriet, som i höst firade sin tjugofemåriga
tillvaro. Trots evakueringsbekymmer hos
museer och samlare kunde man framvisa en
strålande serie konstverk, som genom
galleriets förmedling hamnat i svensk ägo.
Utställningen, vars entréinkomster generöst
erbjödos åt Föreningen Fransk konst och
Konstnärernas Vänner, omfattade verk av de franska
föregångsmännen och ett synnerligen kräset
urval av modern svensk konst. Stridsäpplet
i den senaste principdiskussionen rörande
moderna konserveringsmetoder, Renoirs »Le
Cabaret de la mère Anthony», som en gång
legat hoprullad, söndervikt och halvt
spolierad, intog en central plats i den franska delen.
Två gånger har den genom konservatorer
räddats från förintelse. Om något kan göras,
får icke en sådan tavla gå till spillo.
Första gången fick den emellertid en brunsåsig
lasur, som på ett summariskt vis
neutraliserade spåren av lagningar och retuscher.
Sista gången gällde det att rädda
konstverket från en farlig flagning i färghinnan och
därvid befanns även lämpligt att avlägsna den
första konserveringens fernissa och ersätta den
med en ny, som icke inkräktade på Renoirs
utsökta kolorit. Åtgärden omfattade även en
ifyllning med färg i de lagade partierna.
Också beträffande dylika ifyllningar av färg
vid kurerandet av en gammal sjuk tavla
till-lämpas skilda principer bland experterna.
Några vilja försiktigt fylla de bortfallna
partierna med målning, som helt ansluter sig till
omgivningen, varvid såren »trollas bort» och
tavlan för den oinvigde framstår »hel», andra
vilja i de skadade partierna lägga in en
»plomb», som i en diskret enhetlig ton likväl
framstår fullt tydlig mellan sårytans
konturer. Enligt en tredje princip, den mest
avvaktande och återhållsamma av dem alla,
vill man över huvud så litet som möjligt
inskrida mot ett konstverk — icke ens mot
den gamla fernissan — för att i stället åt
framtida materialforskare överlåta ansvaret
för nödiga åtgärder. Under en delvis
mycket hetsig diskussion ha de olika
principerna ställts i harnesk mot varandra. Man
är givetvis glad åt det levande intresse för
konstvården, som inte minst våra konstnärer
ägnat denna sak, men man måste också starkt
reagera mot det fräna och -onyanserade
misstänkliggörandet av den noga övervägda
behandlingsmetod, som tillämpats i fallet Renoir.
— Debatten aktualiserade emellertid många
vitala problem — ett uppslag av största värde
för framtiden är t. ex. det av Akke Kumlien
utformade materialformuläret, i vilket
konstnärerna själva anmodas att ifylla en
deklaration över använda preparationer, bindemedel,
färger, fernissor etc. En konservator skulle
vid framtida arbeten äga ett ovärderligt
instrument i dylika arbetsbeskrivningar. Även
materialforskningen i gemen skulle i ett
systematiskt ordnat arkiv för sådana
deklarationer kunna få ytterst värdefulla
upplysningar om rådande tekniker, vilka kunde
läggas till grund för vetenskaplig bearbetning
av materialet.
Utställningen i Svensk-Franska
konstgalleriet rymde även andra dyrgripar av stor
fransk i8oo-talskonst, Cézannes härligt
modulerade »Allén till Zolas lusthus» från
Göteborgs konstmuseum, samme konstnärs
mästerliga stilleben med putton i Nationalmusei
ägo och andra i ädel tävlan med Courbets och
Monets målningar på dessa väggar, som under
några mörka vinterveckor skänkte en sådan
vederkvickelse för öga och själ, en njutning,
som i denna brutala tid kändes dubbelt
balsamisk. Hela utställningen var en kulturens
lejdbåt med kostbara varor, som seglat genom
spärren. I Ragnar Hoppes slutkläm i en av
katalogens till Gösta Olson riktade
hyllningsartiklar vilja många instämma: »Vi salutera
i dag kaptenen på Svensk-Franska, som efter
ett kvartsekels ibland ganska farlig seglats
står lika säker och myndig på
kommandobryggan som då han startade sin första resa.»
I de virvlande störtsjöarna av höstens
vernissager framträdde många andra vägande
evenemang. En intressant porträttutställning
i Thurestams konstsamling var både lärorik
och rolig, en rad unga konstnärer ha kommit
med lovande kollektioner, smålänningen
Börje Såndberg hos De unga, Reinhold
Ljunggren, en senfödd småstadens Brueghel med
Trosa som experimentalfält, den blide och
koloristiskt förfinade Curt Carendi, en
ömsint barnskildrare, de båda sista i Modern
konst i hemmiljö, smålänningen Karl
Andersson, som utställde sina mjukt måleriska
stilleben och landskap i Galerie Moderne, och
många andra, som konstkrönikans utrymme
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
