Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplunds lyrik
Av Bo Bergman
ARL ASPLUNDS första
diktbok — Världsliga visor — kom ut 1913. Den
hade föregåtts av prosadebuten
Studentrum, en liten novellettsamling med
huvudmotiv från det akademiska kamratlivet i
Uppsala vid seklets början. Historierna kan
ännu ha sitt intresse som tids- och
miljöskildring; atmosfären är bra fångad, stilen
lätt i sin ungdomliga ironi och
självbespeg-ling. Samma puls och samma lätta handlag
möter oss i de världsliga visorna. Den som
här talar på vers — och han talar lika
mycket som han sjunger — bekänner strax
färg i inledningsdikten.
Som spindelväv är livet. Lien susar
och klipper vävens solförgyllda garn
— men flöjten spelar, parkens källa brusar,
och det är skönt att vara världens barn.
Denna tjugotreåring spärrar upp ögonen
mot tillvarons alla lyckomöjligheter. Hans
blod ropar på njutning utan att bränna
allt för hett; det är mycket svärmeri med,
och detta svärmeri för ungdom och
skönhet har egentligen aldrig övergett
Asplunds diktning. Med Tegnérs ord till en
yngling kan den debuterande poeten säga
sig, att livet är en leende jungfru och hennes
gördel lös. Hans händer längtar att smeka
som hans röst att lovsjunga. Han är
betagen. Men i ungt livsrus döljer sig ju
nästan alltid ung melankoli, och skalden
har redan då och då hunnit konstatera
lyckans flyktighet, den snabbt försvunna
drömmen, tomheten efter de benådade
stunderna. De små kärleksupplevelserna har väl
inte gått alltför djupt. Det hindrar emellertid
inte att de lämnat efter sig en mollton som
åstadkommit ett par av de bästa dikterna i
samlingen — korta centrallyriska ting som
har både fasthet och melodi. I ett poem
liknas den förödda lyckan vid blommor
som vissnat och vindroppar som glidit utför
glaset, och i ett annat (Ljuslågan)
genomförs en tankegång utmärkt: den älskades
bild stannar i minnet som bilden av lågan
blir kvar i ögat när man stirrat länge in i
ljuset. Men vackrast är Solvisa. Det är det
enda i samlingen som befunnits värdigt att
komma med i urvalet 1938, och den lilla
dikten står sig gott.
Som dammkorn slockna när de sjunka ned
ur solens flöde,
en lyckodag oss lyste kort — och gled
mot mörkrets öde.
At stoft och ingenting ett sken av gull
blev givet.
Välsigna för det korta skenets skull
det öde livet!
Harlequins kappa (1915) betecknar
knappast något steg mot personlig fördjupning
hos diktaren. Samlingen rör sig mera på
ytan än den föregående. Framsteget ligger
i det artistiska. Här är det konsten, inte
livet, som utgör den viktigaste
inspirationskällan, och det förefaller som
skalden främst velat öva sin konstskicklighet,
driva upp det tekniska. Man finner redan
här den versifikatoriska lätthet som inte
alltid varit till fördel för Karl Asplund.
Språklig smidighet besitter han i hög grad;
detta och hans fina öra har ju gjort honom
till en av våra förnämligaste lyriska
översättare. (Man behöver bara erinra om ett
mästerstycke som hans tolkning av
Théophile Gautiers L’art, där säkerligen mera
än ett försök av andra kommit av sig vid
ingången.) Men kvar står risken för en dikta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
