- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
67

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karl Asplunds lyrik

re om han frestas att ta sin konst för lätt.
Improvisatorernas släkte var populärare förr
än det är nu. Naturligtvis har därmed inte
sagts att Asplunds dikter skulle vara
improvisationer; han har med åren nedlagt
allt större möda på genomarbetningen
och detta inte minst ifråga om det som skall
verka skenbart konstlöst, som t. ex.
barnverserna i den senaste diktsamlingen
(varom mera sedan). Emellertid har det
flödande och flyhänta i hans verstalang
understundom kunnat resultera i versskrivning i
stället för i dikt; formen har blivit för lös.
Gjutningen har inte gjorts riktigt färdig. I
Harlequins kappa lägger man dessutom
märke till något annat: reminiscenserna.
Och så att denna unga poet har levat bland
böckerna. Han gör som nämnt poesi av
litteratur och konst — dikt i andra hand så
att säga. Han berättar en persisk saga på
muntra och kvicka Heinestrofer om de tre
bröderna som går ut i världen för att söka
lyckans ande Bathmendi, medan den fjärde
brodern, föraktad av de andra, lugnt
stannar kvar vid fädernetorvan. Så återvänder
de tre till sist sorgligt skamfilade av sina
fåfänga försök, och brodern får ta hand om
dem. Men en vacker dag har de försvunnit
igen. Vardagen är inte för dem. Drömmen,
äventyret, fantasin är deras värld och de
dess offer. Versberättelsen går på lätta
fötter; man märker att skalden haft roligt.
I andra dikter har maskspelet fått släppa
till figurer och garderob. Harlequin och
Colombine, Pierrot och Pierrette gör sina
turer, belysta av författarens ironi och
melankoli. Det finns särskilt en dikt —
Pierrettes begravning — där Asplund odlar
en stil som kan påminna om det graciösa
och pretiosa i Nils Dardels konst. Pierrettes
döda kropp blir puder, och hennes sarkofag
är en ask av Meissenporslin. Allt löses upp
som i skimrande stoft. Sinnet för det spröda,
utsökta och artificiella är en sida av Karl
Asplunds diktning. Det för honom till
japanska motiv (Japanskt klockspel i denna

samling, Japanskt skådespel i Dagen
kommer), och det hänger naturligtvis samman
med att poeten och konstexperten befruktat
varandra.

De personliga motiven i diktsamlingen
är mera vemodigt betonade än i Världsliga
visor; man möter dröm och längtan och
tungsinta återblickar. Starkast intryck gör
slutdikten, Bön. Skalden är nu beredd att
ta vad livet ger. Ingenting vill han försaka,
allt vill han pröva.

Herre, jag vill brinna, jag vill bränna,
jag vill le och gråta ljust och hett.
Mer av livets lustar vill jag känna,
mera bittert känna sorgens bett.
öppna varje fruktad dörr i denna
trollvärld som du rik och stor berett.

Hans lyriska debut inleddes med en
filosofisk saga. När han 1918 tar upp genren
på nytt, har hans berättande vers frigjort
sig från Heinerytmen och vunnit ytterligare
i formell säkerhet. En munksaga (illustrerad
av Yngve Berg vars ritstift sedermera vid
olika tillfällen så utmärkt beledsagat den
Asplundska dikten) är en hymn till den
jordiska tillvarons rikedom, till livet på
gott och ont. Skalden ursäktar sig i
inledningsdikten för att han låter de gamla
marionetterna Fan och Sankte Per ännu en
gång stå upp på tiljan, tiden är inte gjord
för gyckel, men de lätta orden

vilja till det kära,
bittra, men ändå
ljuva livets ära
låta dansen gå.

Den fromma munken Marcel har i
slottskapellet målat djävulen och helvetet så
hemska, att menigheten grips av
förskräckelse och kryper till korset massvis.
Följden blir en överbefolkad himmel, ett
tomt helvete och en tråkig jord. I sin nöd
ser Vår Herre sig ingen annan råd än att
konferera med Fan för att få en rätsida på
det hela. Djävulen har ett litet horn i
sidan till munken för hans konterfej och

67

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free