Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Beethovens dödsmask. Av Massimo Bontempelli. Auktoriserad översättning från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beethovens dödsmask
Av M as simo B ontemp elli
Auktoriserad översättning från italienskan av Karin de Laval
__/ V EMESIS låter inte gäcka sig.
Jag bodde tillsammans med Lavinia i en
stor och vacker stad, men hon hade en
ovana. Hon spelade piano tre timmar i
sträck på eftermiddagen —- skalor och
etyder om varandra. Till sist vågade hon
sig också på Beethovens symfonier.
Men inte nog med det. En vacker dag
kom hon hem, strålande över hela ansiktet
och med ett paket under armen. Med
hjärtat i halsgropen väntade jag, medan
hon tog upp det. Lavinia hade inköpt
Beethovens dödsmask.
Hon höll upp den till beskådande, så
att dagern föll rakt över den kalla hårda
gipsen. Jag försökte hålla god min. Till
en början gjorde den dock onekligen ett
visst intryck på mig — den slätrakade
överläppen, det. veka nästan smärtsamma
draget omkring munnen, den fårade
vördnadsbjudande pannan. Men Lavinia tycktes
inte fästa sig vid det.
— Var skall du ha den? frågade jag helt
vårdslöst.
— Det har jag redan tänkt ut,
svarade hon.
Hon rådde inte för det, hon gjorde bara
som alla andra unga flickor, som spela
piano och ha Beethovens dödsmask
hängande på väggen bredvid pianot. Hon
hängde alltså upp den i en krok på
väggen, precis som man brukar. Ganska högt
upp, alldeles som en lavemangkanna.
Det skedde i barnsligt oförstånd. Föga
anade hon vad komma skulle.
Men den som hade onda aningar, det var
jag. Eller var det kanske mina egna dystra
tankar som buro skulden till den kommande
6—Ord och Bild, 5j:e årg.
olyckan? Jag aktade mig visligen att säga
någonting till henne, ty en man känner
sig djupt besviken om lian inte blir tagen
på allvar.
Under natten hörde jag Lavinia
upprepade gånger jämra sig i sömnen.
Morgonen därpå hade hon endast ett vagt
minne av nattens upplevelser. Hon hade
haft en fasansfull mardröm, berättade hon
med en blick på gipsmasken i salongen och
frågade plötsligt:
— Var det du som tog ner den i går
kväll? Och hur kommer det sig att den
nu hänger på sin plats igen?
— Vad är det du talar om?
— Om Beethoven. I natt vaknade jag
ett tu tre och skrek högt av fasa, då jag
upptäckte gipsmasken på stolen bredvid
sängen. Men jag somnade strax igen.
Jag försökte lugna henne, övertyga
henne om att hon drömt alltsammans.
Innerst inne anade jag dock att olyckan
var i antågande. Det var bara att
resignera och se tiden an.
På eftermiddagen slog hon sig ner
framför pianot som vanligt och drog det ena
stycket efter det andra. Till sist kom turen
till Beethovens symfonier.
— I dag tänker jag faktiskt ta i tu med
Trean, förklarade hon med sitt mest
intagande småleende.
— Ja, det är bra, svarade jag från
min stol, varpå jag åter fördjupade mig i
min läsning.
Men ingen symfoni hördes av, varken
»trean» eller någon annan. Pianot teg
envist. Jag skulle just se efter vad som stod
på, då Lavinia plötsligt gav till ett. gällt skri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
