Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Beethovens dödsmask. Av Massimo Bontempelli. Auktoriserad översättning från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beethovens dödsmask
Men från pianot hördes i stället de första
takterna av Triumfmarschen ur Aida.
Jag låtsades vara förvånad, ja rent av
förskräckt, men inom mig log jag i mjugg.
Lavinia hejdade sig på nytt, gav till ett
gällt skri och kastade sig i mina armar,
över sig given och skakande i hela kroppen
av undertryckta snyftningar. Med tårarna
strömmande utför kinderna och med en
förstulen blick på mig utbrast hon
slutligen:
— Mitt förstånd står stilla. Det är ju
rakt som förgjort. Kan du inte förklara
det för mig?
— Övernaturliga ting kan inte förklaras,
svarade jag helt hjärtlöst, utan att våga
se på väggen, där Beethovens mask hängde
likt en lavemangkanna.
Lavinias hår stod på ända som på en
rasande furie.
— Han vill inte, du förstår. Jag får
inte spela symfonin för honom. Vad kan
det bero på? ropade hon och pekade på
gipsmasken.
Det blev dödstyst i rummet. Då och då
måste jag ändra ställning för att inte
armarna skulle domna. Efter två timmars
gravlik tystnad började hon åter med dov
stämma:
— Ja, nu vet jag varför.
Jag spärrade upp ögonen av förvåning
och anklagade mig själv för att aldrig till
fullo ha uppskattat Lavinias intelligens.
— Biträdet i butiken ville nödvändigt
att jag skulle köpa en mask i bronsfärg i
stället. Men jag tog den här, för den var
billigare. Det är säkert därför som
Beethoven är ond på mig.
Jag kände mig nästan färdig att svimma.
Efter ett par minuter började hon igen, i
samma ton:
— Men nu är det för sent.
Snyftningarna satte in på nytt, och hon
stödde sig så tungt mot mitt knä, att mina
ben formligen värkte.
Trots vårt upprörda sinnestillstånd och
det dramatiska i situationen ansåg jag det
inte rådligt att upplysa Lavinia om
verkliga förhållandet. Jag nöjde mig med att
svara:
— Det tror jag inte. Det vore i så fall
bra underligt av honom.
Men nu blev Lavinia ond på allvar.
— Du tror då aldrig på någonting. „ ,
Beethoven fick vila för någon tid framåt.
De närmast följande dagarna var hon
fullständigt nedbruten, men hon repade sig
snart. Hon levde upp igen, skrattade och
pratade och spelade piano, alldeles som om
ingenting hänt — men en helt annan
repertoar. Ögonen fingo ett djupt
vemodigt uttryck, då de sågo upp på den vita
gipsmasken på väggen, och hon försjönk
åter i grubbel. Men hon sade inte ett ord
till mig. Vid ett tillfälle viskade hon dock
helt oförmodat:
— Det går inte än, det känner jag på
mig. Det är bara att ha tålamod.
En morgon kom hon emot mig med den
självsäkra minen hos den som fattat sitt
beslut. Jag kände mig hjärtängslig, men
inte heller denna gång sade hon någonting
till mig. Först morgonen därpå invigde hon
mig i sin plan. Hennes ansikte var ännu
mera allvarligt och grubblande än vanligt,
ögonen verkade större och lugnare.
— Nu har jag det, sade hon ivrigt.
— Vad då för något?
— Fråga mig inte. Kan jag få
åttahundra lire av dig?
Jag gav henne dem, och hon försvann
hastigt ur rummet. Jag hade faktiskt inte
den ringaste aning om vad hon ämnade
ta sig till. Med åttahundra lire kommer
man ingen vart, om man tänker rymma
sin väg. Å andra sidan behöver en
självmordskandidat inga pengar. Efter en
halvtimme uppenbarade hon sig igen, rak i
’ryggen och med segerviss uppsyn. Bakom
henne upptäckte jag ett stadsbud med en
skrymmande möbel.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
