Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Diktaren som fann Karelen. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O lof Enckell.
Diktaren som fann Karelen
Av Ragna Lj un g dell
LAND unga finlandsvenska modernister
i 1930-talets Helsingfors lade man bland
andra markanta profiler märke till en lång,
spenslig man, vars ansikte på något sätt
präglade sig i minnet. När han tillsammans
med diktarbrodern Diktonius rörde sig under
de snötunga granarna i det lilla villasamhället
Grankulla utanför staden, hade hans långa
gestalt i kontrast till den breda och
bond-trygga Diktonius något visst bräckligt över
sig. Blicken i det skarpskurna ansiktet hade
intellektualistens påpassliga skärpa och
sakliga klarhet, men samtidigt något rastlöst
och sökande. Han var redan då
litteraturkritiker i Hufvudstadsbladet, och under den
unga modernismens kampår avtecknade han
sig framför allt som riktningens teoretiker
och journalist. Mellan turneringarna skrev
han uppmärksammade kritiska essayer i
gruppens kortlivade tidskriftsorgan Quosego.
Bland annat tolkade han i dessa sin egen och
gruppens tacksamma frändskap till Pär
Lagerkvists och Vilhelm Ekelunds väsensart
och diktarattityd.
Det var Olof Enckell.
Sedan förde honom vägarna vida som
globetrotter och journalist. I några år riktade han,
i likhet med Håkan Mörne, den inhemska
julbokmarknaden med reseskildringar av rang.
Han kartlade olivparadiset Korsika. I
sällskap med trubaduren och färdekamraten Åke
Classon genomströvade han »de klagande
vindarnas ö», Eire, vandrade, berättade,
avbildade. Det var alltsammans mycket
charm-fullt, tilltalande och läckert serverat.
Men det var inte på världens vida
färdevägar han skulle komma att hamra ut sin
personliga legering av den litterära modernismens
gemensamma, positiva ungdomsarv.
Hur kan det komma sig att, när man nu
följer den levande nerven i hans författarskap
hittills i dess förgreningar i yttre miljö, man
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
