Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tradition och förnyelse i det moderna finländska måleriet. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tradition o c li förnyelse i det finländska måleriet
finländska konsten. Utan dessa landskap
skulle Finlands nyare konst sakna ett
full-lödigt uttryck för en av den finländska
konstens och poesins djupaste
inspirationskällor, insjöns lugna yta och strömmarnas
sorgbundna melodi. I sin kärlek till det
finska landskapet visar sig Sjöström som en
frände till Gallen-Kallela och Järnefelt, och
det må vara ett bevis på hans
självständighet, att han icke sökt framhäva sin
originalitet genom att till varje pris finna en
ny landskapsstil, utan att han lugnt följt
sin egen linje. Denna linje har icke fört
honom långt bort från den nationella
landskapstraditionen, men den har fört
denna tradition ett stycke framåt i målerisk
riktning.
Det var en tid — det är nu trettio år
sedan dess — då en grupp finländska
målare, som kallade sig Septem-gruppen,
väckte allmänhetens nyfikna
uppmärksamhet. Med Magnus Enckell i spetsen
lancerade de självmedvetet det
impressionistiska ljusmåleriet, vars teori med
entusiasm förfäktades av Sigurd Frosterus.
Impulserna från det franska måleriet hade i
väsentlig grad förmedlats av den belgiske
målaren A. W. Finch, som 1897
överflyttade till Finland och som även anslutit
sig till Septem-gruppen. De övriga namnen i
denna grupp, som trots att den för länge
sedan förlorat sin aktualitet dock utgjort
en viktig episod i Finlands konsthistoria,
voro Verner Thomé, Juho Rissanen, Mikko
Oinonen, Yrjö Ollila och Per Åke Laurén.
Om här endast Enckell och Thomé skola
något närmare behandlas, så är det icke
av bristande intresse för de övriga, utan
betingas av praktiska skäl.
Magnus Enckell, vars mälarbana började
på 90-talet, gick från begynnelsen sin egen
väg i en ganska medveten strävan att i
opposition mot all berättande naturalism
och litterär idékonst skapa en konst för
ögat och känslan. Förebilder i egentlig
Wilho Sjöström. Rinnande vatten.
mening hade han väl icke, men de mästare
han djupast vördade voro Massaccio,
Leonardo, Morales, Zurbaran och till en viss
grad även Degas — något som ger en
ungefärlig föreställning om hans linje.
Magnus Enckells konst är gripande genom
sin djupa mänsklighet och sitt intensiva
uttryck. Den för oss så nära människan och
verkligheten, att vi tycka oss förnimma
livets värme och hjärtats bultningar, men
den bibehåller i denna sin mystiska närhet
till det levande den abstrakta formens aura
av höghet och frihet. Analyserar man detta
fenomen, skall man finna, att själfullheten
och livsvärmen i Enckells konst har sin
grund i en ovanlig förmåga att tolka den
mänskliga kroppens uttrycksrörelser och en
stark, om Helena Schjerfbecks sensibilitet
erinrande känslighet för de formella
värdenas känslotoner, medan den rent
estetiska intensiteten betingas av en klarhet
och fasthet i gestaltningen, som står på
höjden av vad finländsk konst presterat.
Magnus Enckells konst är på intet sätt
iögonenfallande finländsk. Han synes icke
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
