Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Heidenstams pojkår. Verser, brev och teckningar. Kommenterade av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Heidenstams pojkår
Verser, brev och teckningar
Kommenterade av Staffan Björck
någon försöker treva sig tillbaka
till Verner von Heidenstams barndom
för att få en aning om den miljö och
tankevärld, i vilken den ensamme pojken växte
upp, behöver han inte vara lika ängslig att
förolämpa den stora skuggan, som om han
går på jakt efter litterära inflytelser och
spår av tidsandan i hans diktning.
Heidenstam har själv legitimerat
eftervärldens intresse för hans barndom,
tydligast i en skiss från 1902 (Innan vi började),
där den drygt 40-årige skalden med tonfall
av gammalmansvisdom, som han kunde
anlägga redan under sin mannaålder, säger sig
föga ha förändrats sedan barndomen: »Intet
af hvad jag sedan läst eller hört har ens
för en timme förvandlat mig, utan
omgestaltningen har ägt bestämda inre rötter
i barndomsintrycken ... De äro kärnan,
och de växlande färgerna öfver pannan
äro endast skenet från ljus, som andra
bära förbi, små ljus och stora facklor . . .
När människans timglas är utrunnet, är
det ett stort barn, som läggs till hvila hos
sin moder jorden.»
Gång på gång i sitt författarskap
återvänder Heidenstam också till
barndomsminnena. Den viktigaste urkunden om
dem förblir det sublima memoarverket När
kastanjerna blommade, men det är så
tydligt, att den åldrande diktaren i viss mån
tillrättalagt och stiliserat det mer än
halvsekelgamla stoffet, att man gärna tar vara
på samtida dokument från hans barndom.
Undan för undan skall det säkert komma i
ljuset papper, som kan komplettera den
bild Kamras ger av Den unge Heidenstam
och förtydliga dragen av den lille
Heidenstam.
De dokument, som det i det följande är
fråga om, är alla förknippade med fröken
Betty Gyllenkrok, och äges nu av hennes
systerdotter, fru Eva af Geijerstam, f.
Lindencrona, som med stor vänlighet ställt
dem till meddelarens förfogande.
Elisabet Gyllenkrok, som var född 1846
och dog åttio år senare, vistades i flera
omgångar som ett slags sällskapsdam i
änkefriherrinnan Didrica Beata Sophia
Rütterskjölds, f. v. Vegesack hem. Denna
dam (1802—84) var Verner von
Heidenstams mormor, och han hyste för henne »en
hängivenhet utan gräns», efter vad han
själv berättar i memoarboken. Hon bodde
under förra delen av 70-talet i dåvarande
Norrmalmsgatan 25 och flyttade därefter
några hus bort till nr 29. I ett relativt
sent brev till Betty Gyllenkrok talar
Heidenstam halvt generat om hur gärna han sökte
sig till mormoderns hem — han tycks dock
i minnet ha blandat bort husnumren.
Ett annat vittnesbörd om pojkens
tillgivenhet för sin mormor ger bland dessa
papper en dikt, som är tillägnad henne som
sjuttioåring och alltså bör vara avfattad
1872 av en trettonårig poet. Hennes
födelsedagar brukade firas efter en anslående
ritual, skildrad i Kastanjerna. Av
barnbarnen stod Verner gummans hjärta
närmast, och det är naturligt, att det blir
han som för deras talan. Det sker i relativt
konventionella ordalag. Två gånger
upprepas den önskan, att jubilaren måtte
hinna bli mormorsmor, leva till dess »din
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
