Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
han aldrig tröttnade att måla. Kanske ändå
de strävare och fattigare skärgårdsmotiven
eller ett så osmyckat men med stark lyrisk
känsla målat landskap som »Skraaven i
Lofoten» stå vårt hjärta närmare än de smäckra
skeppen i söndagstoalett med milda
sommarfläktar kring tackel och tåg.
Två levande och klart särpräglade
människor, båda rörliga och dubbelbottnade, båda
verksamma som ordkonstnärer och målare,
temperamentsfulla och mänskliga, orädda och
snara till handling, friluftsdyrkare och
lång-farare — själva rytmen i deras namn går
fonetiskt bra ihop, Rikard Lindström och
Ludvig Nordström. Ludvig Nordströms
minnesutställning i »De ungas salong» i januari
var en exposé med humör och sälta i alla
dessa pregnanta bildanteckningar från
konstnärens många resor. Han kunde slå ner som
en hök på bytet och fånga det väsentliga —
ibland med amatörens hämningslösa fräckhet
i uppfattningen, men lika ofta med den
sensibelt tolkande och kännande artistens
kräsenhet i valet av distinkta linjer och
fulltonande färger, som ibland klingade och
trumpetade med barnfärglådans effekter utan
att göra våld på helheten. Friskhet och
intensitet adlade dessa direkta observationer,
de förföllo aldrig till insmickrande turisterier
utan tjänade att komplettera hans
ordmålningar med det självupplevdas styrka.
En av den svenska konstens mest
raffinerade landskapister, Hugo Zuhr utställde i
februari norrländska motiv i Färg och Form.
I hans ögas perfekta mottagningsapparat
omvandlas den norrländska naturens
majestätiska struktur till ett rikt nyanserat
valörspel, som skiljer sig från allt annat man vant
sig att finna hos de genuina
norrlandsmålarna. Borta är Leander Engströms
dur-klingande koloristiska festspel och fasta
rytmiska accenter, oändligt avlägset stå Helmer
Osslunds kärvt uppborstade horisontaler och
brinnande höstfärger, när Zuhrs melodiskt
mjuka klanger smeka ens sinnen. Det är icke
landskapets geologiska formationer, knappast
ens dess botaniska dräkt som intresserar denne
vittbereste konstnär. För honom är det
subtila spelet av ljus och luft över tingen början
och slutet. I den nya ljusrörsbelysningen i
Färg och Forms lokaler framhävas särskilt
starkt de svala tonerna i detta måleri och
därmed pointeras också något väsentligt i
Zuhrs konst. Vilken utsökt silverreflex möter
man inte i dessa blonda landskap med den
nervöst känsliga touchen, det lätta svepande
föredraget. Zuhr är det precisa antydandets
mästare, ibland lika djärvt summarisk som
Kylberg men alltid dennes motsats i fråga
om uttryckets klarhet. Han har nästan den
kinesiske konstnärens förmåga att hejda sig
i rätta ögonblicket. Den smetiga
överarbet-ningen, som försätter så många målare i
ångestsvettning, är han lyckligt fri ifrån.
Alla prima-karaktären har dock icke
vunnits som en skänk från himlen, det ligger
hårt och viljespänt arbete bakom detta
skenbart så lätta och bestickande uttryckssätt.
Utan enveten kamp med tekniska problem
når man inte sådana artistiska fullträffar som
»Vår, Ådalen» eller den av Nationalmuseum
inköpta »Slutflottning i Nämforsen», i
vilken Zuhr nalkas Erik Hallströms dramatiskt
livfulla tolkning av liknande motiv men utan
att en hårsmån avvika från sin egen
konstnärliga linje. Man är glad och tacksam för
den rika omväxlingen i vår nutida
landskapskonst. Det är som om den relativa
fattigdomen på djuplodande
människoskildring skulle uppvägas av den svenska
landskapstolkningen, där så mycken ömhet i
skildringen paras med nobelt allvar och
kärleksfull inlevelse. Ture Dahlös
utställning i Färg och Form gav utsökta prov på
de bästa egenskaperna i sådan konst. Utom
sanning och karaktär har hans
landskapssyn ett drag av litet tillknäppt svenskhet,
som stilfullt bryter av mot allt slags
patenterad landskapslyrik.
Välförtjänt framgång hade Sven Deurell
med sin nya utställning i Färg och Form.
Deurell är djupt förankrad i den renodlade
kolorismen och arbetar vanligen i en mycket
målmedveten regnartad streckteknik, som
medger en rik färgmodulering. Han berättar
inte mycket i sin konst — det kan vara en
stig på heden, ett grustag, ett streck med
tvättkläder mot en vibrerande rymd, en summarisk
kvinnogestalt vid ett fönster, några frukter
och en skål, men han kan avvinna dessa
försynta motiv en förvånande rikedom på
harmoniska klanger. Ofta tar han upp samma
sak till ny behandling för att komma fram
till en slutgiltigt samlad form. Det är en konst
besläktad med —- men icke beroende av —
Aguelis, Karl Isaksons och några av de unga
danskarnas, minst av allt går den ihop med
de rappa protokollförarnas och
miljöskildrarnas strävan. »Lokalfärg» torde vara det
begrepp som Deurell ägnar sitt blidaste och
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
