Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rydberg
vädra sina patriotiska känslor, när han
jämför de utländska sederna och
förhållandena med de svenska.
Sålunda observerar han att vägarna »i
Dannemark och Tyskland äro altför usle».
Men han medger dock att postvagnarna
gick »hurtigt» och det var festligt när
kuskarna »på sina horn» blåste »hela långa
polskor och menuetter».
Folket i Hamburg var visserligen »godt
och trefligt», men deras seder var »altför
gammel-tyske» och stela, särskilt var
»eti-quetten vid deras bord plågsam». Och vad
bönderna där i landet beträffade, fann han
att de i allmänhet var »usle och slafviske».
När de Svänske ha vistehus, bodar och
ladugårdar, hvart och et tör sig, så ser man dem här
med hustru och barn, oxe och ko, får och svin
etc. bo alle tiisammans under et tak. Ty hvar
Bonde har inte mer än et enda hus, af trävirke,
sammanklistrat med ler och täkt med halm,
hvaruti hela hans hushåll och egendom inrymmes
fäacktigt om hvaran. Altid äro kojorne fulla med
rök och svarta; ty de ha inge spisar, utan bränna
deras torf på bara golfvet, liksom våre Lappar.
I närheten av Holland luktade det
»Matroser och vibyxor» miltals över gränserna.
Och han anmärker att »den som inte sielf
är oxe, kan inte annat än stöta sig öfver
Holländarens hemseder». Men även denne
respektlöse och självsäkre unge felfinnare
imponerades av det holländska välståndet
och den holländska properheten. Deras
städer föreföll »som dock-skåp, nätte renlige
och välbygde».
Det är givet att en man med Wallenbergs
livsglada natur skulle finna sig väl i Paris,
som ju redan då var alla nöjens huvudstad.
Praktiskt taget alla parisare får sitt
uppehälle genom nöjeslivet försäkrar
Wallenberg och berättar helt frankt att en av de
mest bidragande orsakerna till det senaste
fredsslutet (1763) mellan England och
Frankrike skulle ha varit att Paris alltför
mycket började sakna »en hop förmögne
Lorder, hvilka kriget jagat härifrå, och
hvars pangar saknades i allmänna
rörelsen –». Och i några rim om Paris
berättar han att
Otålige narrar med optog och snack
Förtiena här pängar och äta:
Kring dem står staketer af gapande pack,
Som värkstaden hemma förgäta.
Musik och apinor,
Spectakel och linor
Ge födan åt halfva det stora Paris.
Fransmännens karaktär var det alltså på
det hela taget relativt lätt att komma till
rätta med. Värre blev det när han slutligen
kom i kontakt med engelsmännen.
Kanske varken förr eller senare har
engelska seder och bruk och den engelska
folkkaraktären varit föremål för så mycket
intresse och så mycket diskussion från det
kontinentala Europas sida som på denna tid.
Engelsmännens vanor beskrevs som
obegripliga och inkonsekventa, ledda av dunkla
och motstridiga motiv. På den tiden var det
ju också engelsmännen, inte fransmännen,
som avrättat en misshaglig kung. Det var
också engelsmännen, inte fransmännen eller
något annat folk, som gjort revolution, och
som experimenterat med styrelsesätt av
olika slag. Ingen nation hade heller så ofta
och under så relativt kort tidrymd bytt
ansikte, från Cromwellstidens sammanbitna
och bistra till restaurationens lättsinniga
för att inte säga lättfärdiga, som sedan
slutligen följts av ett högst patriotiskt,
anständigt, lite klumpigt, men på det hela
respektabelt uttryck. Och man var
medveten om att detta sista dock endast
nödtorftigt dominerade över de föregående.
Det är då inte att undra på att man ansåg
de överraskande motsättningarna vara det
mest utmärkande för den engelska
folkkaraktären.
Det engelska tungsinnet var vida känt,
och hemvändande utlänningar försäkrade
att det i England ansågs för den
naturligaste sak i världen att folk begick
självmord för småsakers skull, om de överhuvud
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
