Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rydberg
skulle kanske ändå vänta sig att staden på
en svensk, van vid förhållandena i dåtidens
Linköping, Västervik och Göteborg skulle
verka överväldigande och drömlik med
sin myllrande folkrikedom, även om man
nu som Wallenberg som hastigast besökt
Amsterdam och Paris. Men vår unge
resenär är inte den som låter sig förbluffas.
»London, säger han, är den fulaste stad
jag nånsin sett. Svarta hopvräkta hus,
höga och låga om hvarandra, trånga
kro-kuga gator, betäkta med en evinnerlig
smuts, osund och dimmig luft samt en sölig
och oregerlig pöbel,upväcka hos en främling
mer fasa än förundran och fägnad.»
överhuvud taget tycks det första
intrycket av London ofta ha varit
ofördelaktigt på resenären. Sålunda talar även en
annan svensk, professorn i astronomi Bengt
Ferrner, som tio år tidigare besökte
London, i besvikna ordalag om att
Gatorne (i London) voro ej allenast mycket
oordentelige och krånglige utan tillika så oj ämne
och af orenlighet fulle att man med wagn ej
kan köra fortare än fot för fot samt är smutset
stänkdt på husen öfver hela nedersta våningen
och äfven stundom högre up, hvilket ingen gör
sig möda att aftvätta eller öfverfärga. När man
härtill föreställer sig gammalmodiga och ofärgade
eller af rök och damm mäst svarta hus, så ser man
London på den trakten hvaräst vi först såge det
nämligen omkring Leaden Hall Street. Värdshuset,
vid namn Kings Arms, hvaräst stage coachen
skulle föra oss, såg alldeles ut som ett
röfvare-näste. Det var så ohyggeligt att vi länge
rådgjorde om vi skulle kunna gå derin och äta.
Vid ett studium av kartan över London
finner man att Ferrner måste ha passerat
genom stadsdelen Whitechapel, som även
Mr Pickwicks betjänt, Samuel Weller, på
sin tid karakteriserade som en »inte vidare
fin trakt» (Pickwickklubben, kap. XXII).
Dock hade trähusen efter den stora
branden 1666 i stor utsträckning ersatts med
tegelhus, och även om man tyvärr inte
brytt sig om den berömde Christopher Wrens
förslag att vid stadens återuppbyggande
ändra stadsplanen, så fanns det dock mindre
kritiska besökare än dessa två, som berömde
bebyggelsen och gatorna. Särskilt de breda
och flata stenar, som lagts ut vid
husväggarna för de gåendes räkning, väckte
våra landsmäns tillfredsställelse. Det var
tydligen något som var okänt i Sverige.
Och gatubelysningen var efter tidens
begrepp magnifik. »Bland de nyttigaste
anstalter i London äro wisserligen de talrika
och prägtiga Christall Lampor, som uplysa
Staden, samt wägarne däromkring», skriver
en annan svensk resenär från denna tid
(Lidén). — »Lamporne äro stora, runda och
helblåste, samt lysa förträffeligen.» Det är
naturligt att vår sagesmans tankar vid
åsynen av denna prakt med medömkan går
till de »eländiga trekantiga, illa placerade
och ännu wärre tände lyktor», som på den
tiden fanns i Stockholm.
För att återgå till professor Ferrner så
kom han emellertid redan samma kväll på
bättre tankar sedan han som hastigast hade
sett S:t Paulskatedralen och promenerat
till S:t James’s Park. Vägen dit var
visserligen lång »emellan 3 och 4 ängelska mil;
men» säger han, »tyckte vi oss tillräckeligen
betaide för vår möda när vi komme in i
parken och finge se en oförmodad
myckenhet i synnerhet af fruentimber, som voro
öfvermåtton nätt och propert klädde, hade
en frisk och munter gång samt ej få af dem
däijelige.» — På hemvägen kom han och
hans reskamrat också överens om att
»landsbygden och fruntimbren i Ängeland»
var i sitt slag var att räkna till det
vackraste de dittills sett.
Detta om de engelska kvinnornas
skönhet är en historia av gammalt datum. En
viss Etienne Perlin, som var i England i
mitten av 1500-talet, sade att deras hy var
som alabaster, och före honom hade redan
den allvarlige humanisten Erasmus av
Rotterdam i ett brev från England till en
vän bland landets många fördelar särskilt
framhållit att det i England fanns gudom-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
