Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rydberg
är emellertid inte alldeles säkert. 1700-talet
anses av engelsmännen själva för det
dystraste århundradet i Westminster Abbeys
historia. Monumenten lär ha varit smutsiga,
delvis sönderslagna och mycket illa
underhållna. Ibland var de rent av livsfarliga.
Några år innan Wallenberg besökte kyrkan
hade sålunda en av deltagarna i en
begravning blivit ihjälslagen av en
nedfallande staty.
Wallenberg ägnade sig emellertid även
åt tidsfördriv av ett lättare slag, nämligen
dem som erbjöds i nöjesparkerna Vauxhall
och Ranelagh. Särskilt den förstnämnda var
imponerande genom sin storlek och sina
arrangemang, och har ju in till senaste tid
fått ge sitt namn till mer eller mindre trogna
imitationer världen över. (Wallenberg hade
till exempel begagnat tillfället och besökt
en Vauxhall i Paris också.) Den stora
parken i London hade anlagts omkring 1660
och ägde bestånd i 200 år.
I Vauxhall härskade en efter tidens
uppfattning sagolik prakt. Här fanns, enligt
en samtida roman, inte bara »grusade
gångar kantade av häckar och träd», utan
också »paviljonger, hyddor, alléer och
skogsdungar, grottor, värdshus, tempel och
vattenfall, och dessutom portiker, kolonnader
och rotundor, prydda med pelare, statyer
och målningar». Kanske var det särskilt
de tekniska arrangemangen som i första
hand intresserade de resande svenskarna.
Den förut nämnde professor Ferrner
berättar att det vid ändarna av alléerna
fanns kulisser så väl målade att de »nästan
allmänt» i förstone togs »för naturlige».
Sedan, berättar han, fanns där en grotta —
konstgjorda grottor var ju då mycket
gou-terade — och ett »vatnsprång» som drev
en liten kvarn, och »en runder altan i form
af ett orgelvärke» så stor att en orkester på
20 eller 30 personer fick »makeligen rum».
Det som kanske mest imponerade var den
slösande belysningen. Ferrner säger att
denna tillsammans med den vackra musiken,
»den ansenliga folksamlingen och den
magni-ficence», som regerade, »jämte det fria och
otvungna umgänget» var »något så
intagande att det ej kan beskrifvas utan
allenast kännas». — Även en annan svensk
resenär, Johan Henrik Lidén, är full av
entusiasm, »ögat uptäcker här på några
minuter mera skönt, än pennan på flere
ark skulle kunna beskrifva, säger han. Den
är et ypperligit bevis af Engländarens luxe
i sina nögen, hvaruti ingen Nation kommer
up mot honom, såsom ock Vauxhall
näppeligen lärer hafva sin like i hela werlden.»
— Men han har också sina betänkligheter.
Det är »skada» säger han, »att dessa
för-tiusande tidsfördrif gifva så stor anledning
till en oförsiktig ungdoms förförelse.–
Olyckelig den ungdom som utan Religion
kommer till London. Den bästa naturliga
Dygd dukar här säkerligen under.» Slutligen
berättar han att »dessa flygtiga nögen»,
som han kallar dem, vara »till tolv, ja 2
på natten».
Denne Johan Henrik Lidén, som av
eftervärlden inte utan rätt ibland kallats den
svenska litteraturhistoriens fader, var då
en ung och glad, om än mycket lärd
magister på 28 år. Han råkade befinna sig i
London på sin stora utländska resa just
vid samma tid som Wallenberg. Den
senare begagnade också tillfället och lånade
pengar av Lidén, sedan han själv råkat bli
bestulen på hela sin magra reskassa. De
var för övrigt barndomsvänner, dessa två.
De var bägge från Linköping, och
Wallen-bergs faderlige vän, lärare och beskyddare,
professor Samuel Älf, som så pietetsfullt
åt eftervärlden bevarat nästan alla nu
existerande wallenbergsmanuskript, var
Li-déns äldre halvbror.
Det är alltså tydligt att Lidén tog hand
om sin något yngre landsman och säkert
hade de många givande tankeutbyten om
den svårbegripliga nation de besökte.
Bägge tillhörde genom sin åskådning
närmast hattpartiet, och deras sympatier borde
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
