Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rydberg
»som om de varet i sällskap med sämre folk
än de sjelfva». — Men detta var långt ifrån
allt. Redan förut har givits exempel på det
språk man på vissa håll tillät sig mot
konungen. När man sedan av Wallenberg får
höra hur man på karikatyrer framställde
monarken i form av en gås med förbundna
ögon, eller hur man enligt samme
sagesman kastade citronskal åt honom på
teatern, då är det tydligt att man inte bort
behöva vara en resande utlänning för att
inse att de friheter man tog sig var väl
stora.
Tilltaget med citronskalen var givetvis
pöbeln skyldig till. Därmed är vi inne på
ett kapitel där kanske de båda vännerna
Lidén och Wallenberg var av skilda åsikter.
Pöbeln i London var ju sedan gammalt
känd för sin livaktighet och råhet, och för
den makt den utövade i staden. I det för
den tiden ofantliga folkhavet och med en
mycket bristfällig ordningsmakt, var det ju
lätt för allehanda skumma existenser att
hålla sig dolda och relativt ostört idka sina
mer eller mindre tvivelaktiga näringsfång.
Så hade det länge varit. Redan när Daniel
Defoe 1722 skrev sin roman om Moll
Flan-ders, alla ficktjuvars drottning, var det
onda av gammalt datum. — Wallenberg
berättar hur de uppförde sig mot
utlänningar: »Se de någon främling, som inte
drar Ängelska skört och piska i nacken,
så spotta de och slänga lort efter honom.»
Wallenberg själv byter också visligen ut
sin »brune röck» mot en av engelskt snitt.
— Å andra sidan var inte ens mobben utan
en viss ridderlighet. Om man t. ex. blir
bestulen, berättar Wallenberg, och ropar att
man är utlänning och frågar om de verkligen
tänker låta en utlänning bli så behandlad i
deras land »så slå de en ring omkring stället,
utleta den brottslige och straffa honom på
fläcken, antingen med at doppa’n i ränsten,
pumpa vatten på honom och bulta’n så
länge han kan röra sig, eller tvingan til
godtgöring i pängar etc.».
På stora festdagar var pöbeln
allena-rådande på gatorna. Ferrner t. ex. berättar
om hur mobben firade Quebecs intagande
1759. Den var »liksom rasande af glädje».
Det var illumination i alla fönster.
På hvar gata war en eller flere stora
frögde-eldar, som tycktes hota alla husen med
undergång. Ingen vagn fick för Mobben passera någon
sådan eld med mindre kusken skulle taga af
hatten, wifta dermed och hurra. Raqueter
kastades hela natten på flere ställen och gatorne
vcro öfverallt så upfylde med squibs eller
svärmare att föga någon kunde passera utan att
blifva svedder af en sådan. Utom allt detta
gallaiiteriet stodo i hvart hörn flockar af
tjuf-poikar med pistoler och små bössor, som
oordente-ligen men ouphörligen skuto med löst krut
stundom mitt i folkhopen. Thet besynnerligaste af
allt i detta faseliga allarmet var att ej någon
skada hördes af hvarken på hus eller folk, hvilken
likväl syntes oundvikelig.
Vi förvånas med författaren.
Ett liknande uppträde ägde också rum
det året Wallenberg och Lidén var i
London, nämligen när den bland Londons
bredare lager otroligt populäre politiske
folkhjälten Wilkes, »mobbens Don Quichot», som
Wallenberg berättar att han kallades, fyllde
år. — Festföremålet självt satt vid tillfället
i fängelse, men det synes inte nämnvärt ha
stört glädjen. På alla gator gick man och
ropade »Wilkes and Liberty», många hus var
illuminerade, ofta med ett lysande W. Man
sköt och tände eldar, allt detta enligt den
förtjuste Lidén, som slutar: »En så af
Frihet enthustiasterad (sic!) Nation fins ej
på jorden.»
överhuvud taget verkar det som om
Lidén skulle sett dessa upptåg väl mycket
från den muntra och idylliska sidan.
Wallenberg, som kanske mer än sin lärde
vän verkligen fördjupade sig i folkvimlet
har ögonen mera öppna för det självsvåld
och den råhet som här tog sig uttryck. Han
berättar hur han »med grufvelse» har sett
hur en skara pojkar församlas för att slåss
om ett uppsatt pris och hur de fäktar med
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
