Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacob Wallenberg i England. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rydberg
hur de med muntra tillrop hälsade bekanta
från bödelskärran och lurade en eller annan
godtrogen värdshusvärd på ett sista stop
öl ansågs som typiskt »engelska», vilket
väl närmast får betraktas som synonymt
med obegripliga. Man ville nog gärna göra
Lörd Ferrer, som för sin avrättning styrt
ut sig i full jaktkostym med sporrar och
allt, till en tämligen ordinär företeelse i det
underliga öriket.
Denna likgiltighet inför dödsstraffet leder
för övrigt Lidén till den reflexionen att det
kanske vore bättre om man i stället för att
döma brottslingarna till galgen höll dem
till strängt arbete och förbjöd dem den för
alla engelsmän så kära rostbiffen och det
goda ölet. Då skulle syndaren säkert ganska
snart lova bot och bättring eller annars
tigga om galgen som en befrielse. — Ty vad
tjänar dödsstraffet till hos en nation som
»så föracktar döden och gör så litet väsen
af att hängas?» frågar han och tillägger:
»man kunde wärkeligen falla på den tankan
att de stundom hänga sig sielfve för ro
skull, (ty)–nästan ingen wecka förbigår,
att icke någon hänger sig i London, ofta
för bara lapprie.»
Detta är en vanlig iakttagelse bland
tidens englandsresenärer. Engelsmännens
otroliga böjelse för självmord var en visa i
Europa. Voltaire försöker sålunda,
tydligen på fullt allvar göra troligt, att
engelsmännen brukar hänga sig i dussintal i mars
och november. En annan känd skildrare av
engelskt kynne, Muralt, som tydligen bättre
följt med i utvecklingen, försäkrar
emellertid något tidigare, att det redan på hans
tid blivit omodernt att använda repet och
att man istället övergått till knivar och
liknande.
Även Wallenberg gjorde sina iakttagelser
på området: »Engelsmännens urgamla och
vällofliga mode, at hänga sig, är väl ännu
ej aldeles afskaffat, säger han, men tyckes
til en del gifvit plats åt et annat, ej mindre
Engelskt, som är at taga afsked af sine an-
höriga och sedan kasta sig i Themse. Deras
melancholiske strong-beer och svårsmälta
beef värkar kanske aldramäst en dylik
heroisme. Hvar morgon, jag läser deras
news-papers, finner jag sådane upbyggelige
hielteprof å daga lagde, dock utan synnerlig
anspåring (= böjelse) at härma dem,»
tilllägger han förståndigt.
Slutligen bör nämnas ännu ett drag där
Lidén och Wallenberg enades om att finna
engelsmännen råa och grova i sin smak,
nämligen i sina skådespel. Wallenberg
skriver härom:
Nationens smak röger sig oändligen mycke
på skådo-spelen. Shakespeare — — är nu mer
än nånsin förundrad och kär, oaktadt alla de
gammaldags uselheter, oaktadt al den non-sense
han inbrakt på Theatern. Nation är i det, som
i alt annat, envis. Jag såg igår föreställas Hamlet,
som räknas bland hans mästerstycken. Actörerne
exsequerade sine roller förträffeligen,
decora-tionerna -voro mångfaldiga och präktiga: men
nationens underliga smak fäster dem beständigt
vid en gammal urmodig schlendrian, som
revolterar all bon sens. Man ser ofta en Harlekins-roll
mitt uti ett sorge-spel; man ser spöken, dieflar,
mord, Dödgräfvare m. m. ynkeligen blandas om
hvarandra på Theatern, och aldrig klappas
händerna mer, än då en Lucifer visar sig eller någon
blodig execution föreställes. Nöjet, det makalösa
nöjet, at gråta, hvilket aldrig undgår mig vid
en Fransk tragedie, är obekant här. En
Engländare kan ej heller gråta. Den sundare delen af
dem, hvilke sedt lite mer än London, finner alt
för väl, hvad som brister: men hvarken de, eller
någre ädlare snillen våga bryta igenom et barbari,
som folkhopens nycker gordt heligt. — — En
Congreve, en Addison med flere som sökt bringa
en förnuftigare drammatik in uppå skåde-platsen,
krossas, at jag så må säga, under tyngden af
Shakespeares oformliga ärestoder.
Det är ju ganska hårda ord, men
Wallenberg har denna gång i rätt stor
utsträckning gjort andras omdömen till sina, och
som ett intressant faktum kvarstår att
Wallenberg själv några år senare, med sitt
drama Susanna, blir den förste svensk,
som skriver ett avgjort shakespearepåverkat
teaterstycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
