Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre dikter. Av Vera Alexandrova Sjögren - Gatan idag - Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER
Av VERA ALEXANDROVA SJÖGREN
G at an idag
Varför brinner inga ljus? Varför är det mörkt
i husen mittemot? Och varför är husen vid sidan ännu dödare?
Vi har ju ström, mina lampor brinner cyniskt klara.
Och gatan — hela gatan är svart, blank och mjuk
som dygolvet i en liten å som plötsligt vattentömts:
skaldjur ligger på rygg och våndas med tusen ben på dess botten, i andnöd.
Genomskinliga embryon svänger rolöst sina kroppar i vattenlösheten
och stora fiskar öppnar sina runda svarta munnar till ljudlösa stönanden.
Eller väntar folk på månens självbelåtna ansikte?
Men det finns ingen måne i almanackan i dag.
Är alla människor bortresta? bortbjudna?
Varför är inte jag bortbjuden? Ingenstans.
Eller är det natt fast jag trott att det var kväll?
Nej, klockan är bara nio.
Inga ljud hörs i huset — sitter ljuden sovande på väggarna?
— Narra mig inte till kurragömmalek,
jag vill inte leka, jag kan inte leka,
jag har ingen humor när jag blir rädd.
Jag är rädd som i ett främmande lands sjukhus
där mitt feberspråk tolkas med lexikon.
Människor, svara!! Var är ni?!
Själv står jag ju här i en klänning av silverlamé!
Vå ren
Snön är i dag hydrozonsalva.
Takdroppet fingrar en kromatisk skala på gruset.
Gula solar tändas i stanniolpappersskräp vid diken.
Sälgen är en promenad av tusen kattfötter.
En förhastat född fjäril sätter sig på en kolerasvartnad snöhög.
Fet jord klibbar vid fotsulor i fältet — jorden råmar!
Barn inviger med pastellfärgade skrattande kulor
den första torra kvadratmetern brun mark,
det första pigmentet blommar på deras näsrot
såsom frömjöl.
Att din stora vintervrede bedarrat —
tackar vi dig, Herre,
nu känner vi igen dig, givmilde,
sådan du var i vår barndom.
12—Ord och Bild, 53: c årg.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
