Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - M. K. Čiurlionis — det stora litauiska geniet. Av Ralf Parland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. K. C i ur li o n i s
nyanserad, rent målerisk stil gör sig gällande.
Han målar sina första berömda bildcyklar:
»Vintern», i mjukt blågrått, skildrande
stjärnors och snöflingors dynamiska lek.
»Skapelsen», en serie sköra opalescerande
undervattenlandskap (intressant är att
Ciurlionis tänkt sig denna cykel
obegränsad). Och så sin kanske mest kända:
»Djurkretsen», där stjärnbildernas gamla
grafiska tecken placerats i rummet; de olika
symboldjuren under var sin natthimmel
med motsvarande stjärnbild. Här
återfinner man den där fenomenala
ljusbehandlingen som är så utmärkande för
mästaren. För övrigt saknas här alla tidens
snirklande överdrifter; med minsta medel
uppnås ljus- och rumsverkan.
Ciurlionis fann snart genklang hos sina
kolleger och lärare, som småningom
började plagiera honom. Emellertid trivdes
hans skygga natur icke med den högljudda,
självupptagna bohemen. Och när familjen
Wolman, i vars hus han gav
musikundervisning, inbjöd honom att resa med till
Kaukasus, svarade han gärna ja. Denna
resa blev hans stora upplevelse. Havet och
bergen överväldigade honom. Sedan dess
hade han försvurit sig åt havet, åt vinden,
åt rörelsen, dynamiken! Och har det funnits
en mer genial tolkare av rörelsen! (Ja, för
all del, van Gogh finns ju också.) Det
kosmos Ciurlionis nu ger sig till att
frambesvärja ur sin kombinerade pastell- och
temperapalett är icke blott den magiska
genomlvsthetens kosmos, utan framför allt
ett de rinnande vattnens, de rivande
sjungande vindarnas, de dynamiska
fartlinjernas framåtrusande kosmos. Hur störta
ej vårbäckarna ned från vindomsvepta,
solomsvepta klippor, hur dåna ej
kvarnvingarna när våren sätter fart i dem!
Hur oemotståndlig är ej vindens stora
diagonal i hagelskuren! —; det är
Ciurlionis’ »Vårsonat». Eller tag exempelvis
den geniala »Havssonaten» med allegrots
fladdrande trädkronor och vattnets bubb-
Havssonaten: Final.
lande skumstänkröra, med andantets i sig
själv försjunkna undervattenslugn,
finalens diaboliska vågresning! Och
»Ormsonaten» (tydligen efter den fornlitauiska
ormkulten) där jätteormen jagar genom kosmos
som ett vinande spjut.
Samtliga dessa sonater målades efter
Kaukasus-resan. Och samtidigt med dem
komponerade Ciurlionis ett stort verk för
orkester: »Jura» — Havet, vars rika
kolorit, övermodiga dansande rytmer,
dynamiska högresning stämpla det som ett av
den symfoniska litteraturens mästerverk.
Ären 1907 och 1908 deltog Ciurlionis i
det nationella litauiska
konstnärsförbundets första utställningar. Kritiken pendlade
mellan isigt förakt och högsta lovord; de
senare dock från exklusivare kretsar, varför
Ciurlionis själv var djupt misstämd över
den stora allmänhetens fientliga reaktion.
Verklig glädje beredde honom en bonde
som förirrat sig in på utställningen;
framför de populärare målarnas tavlor frågade
han ideligen varför man egentligen målar
sånt som varje mänska ser varje dag, medan
han inför Ciurlionis dukar undanbad sig
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
