Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Glömd svensk diktning i Österväg. Av Edvin Lagman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
Edvin Lagman
skriva på högsvenska, medan Matts Ekman
bundit Nuckömålet i välformade och träffande
verser.
Kärleksdiktningen är ganska svagt
representerad. Möjligen är det så, att det hårda
arbetet ej lämnar tid övrig för kärleken som
en komplicerad känsla, vilken en diktare
skall besjunga och analysera; en bygdens
skald har mera sinne för det reella livet, och,
som jag ovan nämnde, för naturen och det liv
hans fantasi skapar i den, men han förirrar
sig mera sällan i människosjälens labyrinter.
Det är också hos de yngre, vilka fått
läroverks-och universitetsbildning man finner
tongångar, som påminna om modern
kärleks-och tankediktning.
Den estlandssvenska folkstammen har
otvivelaktigt haft sin folkvisediktning, som det
varit i alla andra länder och hos alla andra
folk. De gamla ha under förtryckets tid gett
sin frihetslängtan luft i sång, de ha hälsat
brud och brudgum med sång och spel, modern
har sjungit om den väntade brudgummen för
sin dotter o. s. v. Bröllopsvisorna äro bevarade
ända tills i dag endast på Rågöarna, medan
Nuckö och Ormsö så gott som helt förlorat
sin folkviseskatt. Det finns möjligen en och
annan gamling kvar, som kan dessa visor och
berättar de sagor, som levt i gångna sekler,
för barnbarn och barnbarns barn, men det
är sällan de våga öppna sitt hjärta och sin
mun i den nya och främmande tid, som
brutit in. Sagornas andar och djur flykta till
sju-milaskogarna, och folkvisans toner dö på de
gamlas läppar. Försvunna och glömda äro de
enkla verser, som tolkade folkets känsla
under gångna tider och som målade dess liv
under de svåra prövningarnas dagar.
Diktningen på riksspråk är ej gammal.
Den faller helt inom vårt århundrade. Med den
ökade kännedomen om skriftspråket har
bygdemålsdiktningen fått träda i bakgrunden,
och det är egentligen endast den förutnämnde
skalden och herden Matts Ekman från Rikull
herrgårds gränsområde, som på ett
glänsande sätt representerar poesien på landsmål.
Han håller sig helt inom hembygdens ram,
medan de yngre fått in alltmer moderna
tongångar.
Den nationella diktningen tar sig sina
starkaste uttryck hos lärarna Alexander
Samberg och Tomas Gärdström samt hos
bygdeskalderna Georg Ståhl och Matts
Ekman samt slutligen fabriksarbetaren Erik
P—n. Den sistnämnde är visserligen född i
Sverige men har under en stor del av sitt liv
varit bosatt i Estland, och det är Estlands
svenskar hela hans diktning ägnas.
Det är det svenska medvetandet, som
sporrat de några få tusen människorna
därborta att bevara sig rena från främmande
inflytande och åverkan. I en dikt på den
estlandssvenska kulturföreningen S. O. V:s
25-årsdag förmanar A. Samberg på hexameter
sin stam att vårda, befästa och förkovra
fädernas arv. Kärleken till det svenska
tungomålet skildras med kraft och värme av Erik
P—n i flera dikter. Även hela den svenska
folkstammen omfattar han i sin diktning.
Han låter oss se rågöborna lugna och
arbetsamma i lagens skydd vandra hem från tegen
under höstliga skyar, sedan slagorna tystnat
på logen, han besjunger den sekellånga
kampen för det kära modersmålet och han vänder
sig med en maning till svenskarna i alla
länder att de ej må glömma varandra och sitt
moderland:
Och därför, svenskar uti skilda länder,
var än ni bygga, och var än ni bo,
slut till en syskonkedja edra händer . . .
Matts Ekmans diktning bär väl helt och
hållet den nationella prägeln, men det finns
dikter, där han direkt vänder sig till sina
stamfränder och med enkla men tungt vägande
ord påminner dem om deras plikter som
svenskättlingar. Själv fick han hela sitt liv
på grund av kroppsligt lyte gå i andras tjänst,
än som vallhjon, än som brevbärare, men det
var i de ensamhetens stunder han fick njuta
ute i naturen som han fann sig själv och sin
uppgift som bygdens och folkets skald, som
den nationella väckelsens målsman.
Georg Ståhl, drömmaren från skogen och
mon, bultar också på hos var man för att
väcka medvetandet om de faror, som utifrån
och inom stammens eget område lura på den,
som ej är nationellt vaken. Han vill låta sin
dikt ». . . på örnevingar sig svinga över till
den strand, varifrån en gång hans eget folk
likt en bäck flutit ut». Folket måste väckas
ur dåsigheten, friska vindar måste blåsa
bort den »hösttunga dimma, som Aiboland1
omhöljer».
Naturdiktningen är den genre, som är
rikast företrädd och som uppvisar de
vackraste skapelserna. Georg Ståhl lever i en
befolkad och besjälad natur, som han sedan
barndomen är mera förtrogen med än jäktet
1 Aiboland=öbolandet, svenskland.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
