Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bemærkninger om den store Kunst. Af Edgar Rubin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bemærkninger om den store Kunst
Manets förebilder: T. v. Giorgiones eller Palma Vecchios Lantlig
idyll (Louvre), t. h. Marcantonios stick efter Rafaels Paris’ dorn.
med sin Kristusskikkelse til sin Alderdoms
store Værk, »Den yderste Dag», forenedes
disse to Syner:
Så hade aldrig förr någon sett frälsaren; han
är ny i konstens historia. Han är den unge Zeus,
väldig i fysisk kraft, obönhörlig i hård vilja; men
huvudets ädla svårmod, den vänstra handens
välsignelserika rörelse, gestaltens svävande rytm
tala dock om något annat, om smärta och
försoning. Tvenne för varandra främmande idéer
och gestalter ha blivit till en enda.
Det store, ja alt fremadskridende
aandeligt Liv kan ikke have sit Grosted i en
ensrettet og ensartet Verden. En saadan
Verden er i den Forstand det radikalt Onde,
at der i den fattes den Brydning, som er en
afgørende Betingelse for aandeligt Liv.
At Ensrettethed er Vejen til Aandens
Død, viser sig ogsaa paa et saa specielt
Omraade som Kunstværkets Stil.
Som Resultat af sine Iagtagelser siger
Josephson, desværre uden at komme
nærmere ind paa Sagen:
Ett betydande konstverk kan aldrig
representera en »ren» stil. Det originella verket har alitid,
betraktat som stilmönster, sina fel. Det bär spår
av något föregående och aning om något
kommande. Konst är uppbrott och rörelse, något som
kämpar och är på väg.
De store Værkers Rigdom har ikke alene
sin Rod i Kunstnerens eget Sind, men er
ogsaa betinget af, hvad han har optaget
i sig af anden Kunst. Josephson udtaler
sig om Sagen i Tilknytning til Malraux. I
Manets skiss i akvarell till Frukost i det gröna samt den
fullbordade duken.
14—Ord och Bild, 53:c årg.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
