Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bland nutida väringar. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
trött, när de efter en färd på en kilometer togo
sig upp på skäret. — »Ja, nu, min käre
Hjalmar, få vi då vila i vigd jord!» Och i torr
bandtång, som man lyckades samla ihop i
mörkret, bäddades Hjalmar ner, medan
Jägerskiöld, frusen så tänderna skallrade, sprang
fram och åter på en liten slät fläck, för full
hals sjungande ur Fänrikarna för att få alla
muskler i aktion. I morgonljusningen blevo
de upptäckta från en gård på Tjörnlandet och
kommo omsider på hemväg, ej vidare
prydliga, i sjöstövlar och sydväst och
knapphändigt kostymerade. Dagen därpå sutto
emellertid de båda herrarna samman på Särö »vid
en god middag med en utsökt gammal
tappning».
Så var han en väring, Leonard Jägerskiöld,
han också, mångbefaren i de fredliga
bragdernas tjänst, en »varjager» ävenledes och
erövrare i naturens främmande underland.
En kraftkarl var han bliven, även till den
yttre människan, fastän »klen» som barn, vid
vars bädd hans moder ofta suttit, ängsligt
iakttagande den ojämna pulsen.
Uppväxt-och mannaårens frilufts- och sportsliv i alla
dess grenar, hemma och på långfärder, stärkte
honom. »Ska du ut nu igen», frågade den
fromma modern, men sökte aldrig hålla
honom tillbaka. »Det Gud vill att Leonard
skall utföra, det låter han ske. Förr kallar
han inte bort honom.»
Medalj tillägnad L. A. Jägerskiöld på hans yo-drsdag.
2x8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
