Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snellman och den unge Topelius. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snellman och den unge Topelius
»erkänt första», det talade, menade Snellman,
»om en sådan fördärvad och förslappad smak
hos allmänheten, att tystnad här hade varit
likgiltighet för den allmänna bildningen».
Hos Helsingfors Tidningar återfann
Snellman i högsta potens de fel och brister han
påtalat hos landets tidningspress i gemen:
andelöshet, tanklöshet, blind optimism,
skönmåleri av inhemska förhållanden, kryperi för
de makthavande, underblåsande av publikens
dåliga smak och en fullständig frånvaro av
allvar och entusiasm. Och dess fel blev så
mycket farligare som de förgylldes av en
oförneklig talang. Snellman bekänner, att
han »någon tid hyst den förhoppning, att den
talang, som i bladet arbetat på att förnötas
och bortslösas, kunde vändas åt något bättre».
Men det hoppet är länge sedan förbi, och nu
återstår blott att exekvera domen, något som
Snellman minsann ej försummar.
Icke ens Topelius’ dikter gingo fria från den
stränge domaren. I en anmälan av
Ljungblommor tillerkände Snellman Topelius
visserligen en hel del förtjänster som skald, men
frånhände honom varje verkligt upphöjd
känsla, varje djup och hänförelse och beskyllde
honom för oklarhet och mysticism — en
fruktansvärd anklagelse i intellektualisten
Snellmans mun.
Huru reagerade Topelius mot dessa ettriga
attacker? I början sökte han som sagt
undvika strid, men tvungen att slåss fäktade han
modigt och oförtrutet både på vers och prosa.
I allmänhet sker det med gott humör —
grälsjukhet hörde ej till Topelius’ lyten —
men då det evinnerliga gnatandet aldrig tog
slut, greps han av vrede och avlossade en
skarp salva i en artikel, där han
karakteriserar Saimas polemik som en blandning av
egenkär lek, fåfänga, självklokhet och
ofördragsamhet »tillsatta med malicens ättika
samt kvickhetsflöde» och prydda med
»menlöshetens vita oskuldsliljor». Riposten
avväpnade ej Snellman, som i sina repliker
visade en förunderlig förmåga att tyda allt
till det värsta. När Topelius en gång på tal
om Saima citerade Goethes ord om »der
Geist der stets verneint», förklarade Snellman
att Helsingfors Tidningar »tillagt Saima alla
möjliga destruktiva tendenser och epiteter,
tills bladet slutligen öppet förklarat henne
för en inkarnation av hin onde»!
Snellman trivdes förträffligt med polemiken
ty striden var konsekvent. Men Topelius led
trots all yttre behärskning och karskhet där-
under, och en gemensam vän, filosofen J. J.
Tengström, trätobrödernas gamle lärare,
förklarade i ett brev till Snellman, att Topelius
»håller på att bliva nedslagen och tappa
modet». Tengström tar Topelius varmt i
försvar: han kan ej beskyllas för halvhet, ty
han är en »helgjuten älskvärdhet». Och
Tengström förklarar, att Helsingfors Tidningar
redigeras »med en talent åt sitt håll, vilken i
annat gynnsammare land och läge skulle
utgöra en guldgruva». Dessutom hade tidningen
alltid uppträtt »med ledighet, grace, oskuld» —
i motsats till Saima. Tengströms intervention
synes icke ha inverkat på Snellman, som
fortsatte polemiken. Men Topelius hade tröttnat
på den och teg.
Ädelmodig till sin natur som han var, hade
grälet med Saima icke hindrat Topelius att
uppskatta dess förtjänster. Han tog Snellman
i försvar mot sin fästmö, som naturligtvis var
djupt upprörd över den »otäcka Snellman»,
och genmälde att »han är grälig och ibland
orättvis, men skriver däremellan både vackert
och bra». Taggen satt emellertid kvar och
värkte. Och då Snellman 1855 efter en längre
tids frånvaro återvände till det av honom
grundade Litteraturbladet, uttalade Topelius
i Helsingfors Tidningar sin glädje över att
tidskriften återgått »till sin gamla välkända,
av hela landet hyllade redaktör, med sin
överlägsna. förmåga, djupa tankekraft och
brinnande kärlek för allt vetande och dess frukter,
likväl icke förglömmande hans ofta stora
misstag och hans terroristiska sätt att gå
tillväga mot varje motståndare». Det var en
bitter erfarenhet som dikterade orden.
Det vore otvivelaktigt att göra såväl
Topelius som Snellman en orätt, att söka hela
förklaringen till striden mellan dem i
karaktärens och lynnets olikhet. Det fanns andra,
intellektuellt mera lödiga skäl.
Snellman var hegelian. Det innebar att han
på ett för hela hans livssyn och utveckling
avgörande sätt påverkats av den sista och
största av den tyska idealistiska filosofiens
systembyggnader. Han hade tillägnat sig
Hegels läror, så att de blivit ett med honom.
Hegelianismen var hans livsåskådning, hans
övertygelse, hans religion. Den löste för
honom tillvarons alla problem och skänkte
honom en orubblig visshet. Det vilar ett
verkligt religiöst patos över många sidor i
hans förkunnelse, både den som skedde från
universitetskatedern och den som utövades i
spalterna.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
