Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snellman och den unge Topelius. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
Också Topelius hade en tro, lika fast, lika
djupt rotad som Snellmans, ehuru betydligt
mindre genomtänkt, logisk och systematisk.
Det var kristendomen, en human, starkt
etiskt betonad kristendom i upplysningens
anda, men färgad av romantikens känsloliv,
utan större intresse för dogmat, men också
utan fiendskap till det. Det var icke någon
intellektuell tro. Topelius var överhuvud ingen
tänkare och mot förnuftet hyste han
diktarens, romantikerns och den troendes
trefaldiga motvilja.
Denna motvilja stegrades genom den
bekantskap han under sina studier gjorde med
tidens tänkande. Vid universitetet satt
hegelianismen i högsätet, och Topelius själv läste
och tenterade Hegel. Utan inflytande blev
detta icke på honom, och exempelvis hans
historiesyn rönte djupa intryck härav. I hans
ungdomsskrift Ȁger finska folket en
historie?» citeras och användes Hegel flitigt.
Och umgänget med Snellman måste ha
kraftigt verkat i samma riktning.
Men om också Topelius i vissa avseenden
kunde anamma Hegels läror, kände han sig
dock på avgörande punkter främmande för
dem. Han frånstöttes av den hegelska
intellektualismen, panteismen och
anti-indivi-dualismen. I en intressant anteckning från
1843 omtalar han en diskussion med Snellman
och teologiprofessorerna Lille och Borg,
varunder Snellman utvecklar »sin tröstlösa,
abstrakta lära om individens försvinnande,
historiens, forntidens, framtidens, evighetens
enda realiserande i varje nu, odödlighetens
subjektiva villa och annat mer».
Topelius rör här vid en hjärtpunkt i det
hegelska systemet: vad Ranke, den store
historikern, kallade individens »mediatisering»
till förmån för världsanden, som manifesterar
sig i varje nu. För Hegel är individen endast
ett tillfälligt och försvinnande uttryck för det
allmänna. På samma sätt är den ena eller
andra sanningen endast ett tillfälligt och
förgängligt uttryck för den absoluta sanningen
som uppenbarar sig i dem alla, men som aldrig
kan fångas och fasthållas i en formel. Ty
sanningen är ett evigt varde, en process som
aldrig fullbordas. Världsanden stannar aldrig,
den går ständigt vidare.
Denna Hegels grundtanke, som Snellman
med entusiasm gjorde sig till tolk för,
upprörde Topelius på det högsta. Han såg däri
ett dödligt angrepp på kristendomen och
tovade icke att, när tillfälle erbjöds, i sin
tur gå till angrepp. I Helsingfors Tidningar
finner man på flera ställen mer eller mindre
förtäckta ironiska anspelningar på den
hegelska filosofien. Och i två märkliga filosofiska
parodier, »Wärldstorkan» och »Det landet
Victoria» (1844) riktar Topelius en direkt
attack mot hegelianismen, som beskylles för
förmätenhet, förnekelse, förnuftsdyrkan och
utopism. Att denna avoghet ytterligare
underblåstes av motsättningen till Snellman är
mänskligt och naturligt. I redaktören för
Saima kunde Topelius se den självsäkerhet och
envetenhet förkroppsligad, som han tillskrev
tidens filosofer. Polemiken mot Snellman
gjorde Topelius mer medveten om sin egen
ståndpunkt och dess motsättning till
hegelianismen. En annan sak är sedan att han, när
det gällde att besätta professuren i filosofi
efter Snellman tjugu år senare, föredrog en
hegelian framför en vän av Feuerbach,
Schopenhauer och Spinoza. Men då, 1868, hade
tiderna förändrat sig; Hegel, som en gång
tycktes en dödsfiende, var nu en bundsförvant
i kampen mot den nya otron.
Topelius’ levnadstecknare, Valfrid
Vasenius har yttrat att det sällan i ett land
på samma tid levat och verkat tvenne andens
stormän, som så starkt kontrasterade mot
varandra som Topelius och Snellman. Man
måste ge Vasenius rätt. Kontrasterna voro
stora och konflikterna uteblevo ej. Att det
likväl icke kom till en fullständig brytning är
nog i främsta rummet Topelius’ förtjänst.
Han visade sig alltid villig att erkänna
Snellmans storhet. Men också hos Snellman
märker man bakom alla barska ord en
motsträvig uppskattning av motståndaren.
Ungdomsvänskapen kunde icke helt glömmas av
någondera parten. Och känslan att arbeta
för gemensamma mål, till fosterlandets
fromma slog en bro över klyftan. När Topelius
decennier senare stod vid ungdomsvännens
grav och hälsade den »gamle stridsmannen
för sanning och rätt, för folk och fädernesland,
för samtid och framtid», då gav han tillika
den bästa karakteristiken av sitt eget
förhållande till Snellman med ’dessa ord om
dennes samtida: »De uppreste sig ofta mot
hans övermakt, de gingo sin självständiga
väg såsom det hövdes sådana män, och dock
höllo de Snellman kär, och han höll dem
kära till livets slut.» Detta var Topelius sista
ord i dispyten med Snellman.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
