Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Diktsamlingar 1943. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
emellertid ingalunda kommit Edfelt att
vända sig bort från världen som mångfald utan
tvärtom bidragit att utveckla hans emotionella
mottaglighet och avsevärt vidgat hans
ämnessfär. Denna har aldrig varit mycket
omfattande; den har varit begränsad till några få
grundmotiv, vilka han åter och åter upptagit till
behandling för att avpressa dem deras
djupaste kvintessens. Icke överflödet, icke
brokigheten, har varit hans diktargärnings
signum, men väl kontinuiteten, en aldrig mattad
uppmärksamhet på vissa fundamentala
erfarenheter, vilkas objektivering i konstnärliga
symmetrier haft något av kristallbildningens
natur. Den motiviska återkomsten i Ed felts
diktning har då och då varit föremål för
be-skärmelser — säkerligen med orätt: ty den
är betingad av lagar och intimt förbunden
med hans konstnärliga etik. Om den
sammanhänger med sinnets bristande livlighet, med
tyngden i temperamentet, är å andra sidan
denna psykiska läggning hos Edfelt en
naturmässigt given förutsättning för den
konstnärskapets samvetsgrannhet som också heter
artistisk begränsning, riktning mot det
väsentliga och mejslande tålamod. Resultatet av
denna fruktbara samverkan mellan anlag och
metod, disposition och moral, är en lyrik, som
kan överträffas i andra hänseenden, men icke i
enhetlighet, icke i borrande konsekvens, icke i
linjernas grafiska precision; och samtidigt är
den med all sin stränghet likafullt en
drömkonst, som förbinder med varandra skenbart
disparata begrepp och sammanställer tingen
mer efter deras symboliska, magisk-suggestiva
betydelse än med hänsyn till deras alldagliga
bruk och roll. Klandrar man en diktning av
denna art för dess monotoni, är det en
otacksam och föga insiktsfull kritik. Det är att
klandra den för alldeles samma kvalitet av vilken
dess verkan och djupaste egenart beror.
Endast sakta och efter en okänd lagbundenhet
rinner nytt stoff till; endast sakta virkas de
nya bilderna in i det gamla mönstret. Och ändå
kan förvandlingen ibland uppenbara sig med
ett tycke av bländande plötslighet.
När jag bläddrar i den edfeltska samlingen
och letar efter sådant, som väckt min särskilda
beundran, finner jag överallt dikter och
strofer att stanna vid; ty med sådan omsorg är
denna bok sovrad att nästan intet finnes
med som icke har tankens och känslans
sanning och den arbetade formens kännetecken.
Mycket höjer sig till den stora inspirationens
mästerlighet. Det glimmar då och då till av
sidor, som tyckas illuminerade, när jag låter
bladen hastigt glida förbi. Till det yppersta
räknar jag den korta dikten Om världens
enhet, där en tanke, som naturligtvis blivit
tänkt och uttryckt många gånger, likväl får
en nyhet, som hade den aldrig tidigare
formulerats. Dikten växer från rad till rad, och
slutstrofen är av makalös verkan:
Vem törs viska vad han kände
inför namnlöst masselände?
Blod från varje världens tåga
dränkte snart din talförmåga.
Utestäng den storm som bankar!
— Ingen hindrar ändå tankar
att din tystnad överfalla:
Mördare är du och alla!
Dina bleka skrivarhänder
bära hemligt blodets ränder;
och ditt hår, var morgon kammat,
är av vredens eld omflammat.
Det är icke så få av dessa dikter som vittna
om nyerövringar i stoffligt eller formellt
hänseende. Man kan peka på de utsökta poesier
som inspirerats av erinringen: bilder ur
barndomslivets tusenårsdjup, etsningar, utförda
med fulländad skärpa, återgivande något
oändligt välbekant och likväl fyllda med den
sugande exotik, som tillhör all förflutenhet.
Eller man kan nämna de storartade
kompositioner som heta Dokument och Här där
vatten möter granit. Med en explosiv
häftighet, okänd i hans produktion för övrigt,
har Edfelt här skapat språkligt rum och
frihet omkring sig, störtat de trängre
skrankor hans tekniska ambition rest men
därför icke förlorat sig i laglöshet utan
tvärtom inom ett vidare område bevisat sin
tyglande förmåga och herraväldet över sina
uttrycksmedel. Lika ny är språkgestalten i
dikter som Smärtan är en skulptör, Livets
liv och Arkaisk bild; de bära sin
mästares tydliga signatur men skilja sig ändå
från alla hans tidigare verk genom något
odefinierbart: något tidlösare, något av
mytisk horisont och gyllene avstånd bakom den
nyktert stränga, nakna och kyska
vers-skulpturen.
Det var en ansenlig verkan Erik
Blomberg utövade under tjugutalet på den
generation som då var ung. Säkert är, att han
uttryckte något väsentligt i efterkrigstidens
psyke, en art av jordisk och inomtidlig
religiositet med ett gudsbegrepp, vilket sam-
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
