- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
225

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Diktsamlingar 1943. Av Bertil Malmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Diktsamlingar 1943

manföll med begreppet mänsklighet, och en
eskatologi, som mer och mer avslöjade sig
som politisk mystik. Icke bara hans teoretiska
författarskap, också hans poesi hade gärna
en programmatisk gestalt, något som
ingalunda verkade avkylande, utan tvärtom hade
en särskild lockelse i manifestens, de
kollektiva parollernas decennium. Men han gav en
lättfattligare, mer allmänromantisk prägel åt
epokens andliga innehåll än de kontinentala
skribenterna, detta litterära avant-garde, som
icke bara i politisk-social mening, utan även
konstnärligt, så hänsynslöst utmanade vanans
makter. Blombergs framgång hos ungdomen
i ett skonat land, där allt i stort sett förblivit
vid det gamla, där det »understa» i själarna
ännu icke »kommit överst» och radikalismen
närmast var en svärmiskt omfattad teori,
berodde till någon del på den omständigheten
att han frambar sin förkunnelse i former, som
aldrig riskerade att stöta den mindre
avancerade smaken, denna estetiska konservatism,
som mycket väl kan förenas med extrema
åsikter i politiska och andra ting. Jag syftar
naturligtvis icke på det förhållandet att han skrev
metrisk och rimmad vers: också en dikt av
strängaste klassiska observans kan i sin
formlidelses obönhörlighet vara lika påfrestande
för det vanemässiga tycket som någonsin ett
poem, format efter den avbrutna eller upplösta
linjens estetik. Vad som gav honom en så
naturlig resonans var det välbekanta och
förtrogna i själva det rytmiska flödet; också
metaforerna voro osökt naturliga, d. v. s. föga
överraskande, och denna formens mjuka
lätttillgänglighet gjorde, att läsaren genast kunde
känna sig hemmastadd i de blombergska
klangerna och ändå ha den angenäma
förnimmelsen att delta i ett spännande andligt
äventyr. Därtill kom, att ingen kunde
betvivla den uppsåtets ärlighet som utmärkte
Blomberg och som verkade, att hans patos
fick något gripande i själva sin doktrinära
begränsning, något av desperat heroism just
genom det alltför schematiska i en
livsåskådning, där svaren på de stora och
allvarligt ställda frågorna stundom tycktes
lånade ur ett på förhand uppsatt formulär. Den
stela attityden, ja, själva principrytteriet, gav
detta intryck av ståndaktig, nästan
militärisk trohet mot det besvurna som bidragit
att utforma för vårt medvetande bilden av
denne poets karaktärsfulla personlighet.

Det är givet, att en diktning av denna art
icke kunnat undgå att något blekna med den

ideologi av vilken den erhöll en del av sin
nimbus. Humanitarismen från förra seklet,
övertygelsen om mänsklighetens
självfräl-sande förmåga i solidaritetens namn och i
tecknet av en koncentration på enbart
jordiska uppgifter, denna tro, som återuppstod
under tjugutalet i sensationellare
instrumentering, djärvare och grällare i klangen, extatisk
och laddad med expressionistisk
revolutionshysteri, den har i ögonblicket bra litet i behåll
av den luciferisk-prometeuska förförelsen från
efterkrigsåren; för nutidsmänniskan har den
blivit vad den redan var för ett av det
slutande adertonhundratalets klaraste huvud
— »une histoire à dormir debout».
Naturligtvis kan det tänkas att den får en art
av återkomst, men aldrig i sin forna
de-moni, endast som ett trötthetssymtom, en
trist upprepning. Dass tankar ha blivit
tänkta till slut, det finnes ingenting att
tillägga. Säkert är det på en helt annan
inspiration mänskligheten nu väntar, och det
synes otvivelaktigt, att ingen »insulärt»
jordisk, ingen »global» isoleringspolitik, riktad
mot den kosmiska helheten, mot andevärldens
herradömen och hierarkier, kan skänka denna
tidsålders människor »en ny livskänsla». Men
då har också en tankedikt som den
blombergska — i den mån den profiterat av sin
epoks drömmar — förlorat något i
suggestionskraft och sanningsillusion, och dess svagheter:
det allmänromantiska i stilen, böjelsen för
poetiska »loci communes» av typen »bli ljus av
ditt heliga ljus» och det lätt signaturmässiga
i vissa stycken kommit att framträda med
större tydlighet. Dat går icke att förhemliga
detta, men erkännandet av ett så rimligt
faktum får icke tolkas som ett bestridande
över huvud av denna poesis höga värde och
utsikter att fortleva. Där finnes tillräckligt
kvar av allmängiltig frihets- och
renhetslängtan, av förandligad smärta, skönhet och
intensitet för att trygga dess bestånd.

I den diktsamling med vilken Erik Blomberg
nu bryter sin långa tystnad hittar man
svårligen något nytt element, om icke en växande
ödslighet, en tilltagande kyla i personlighetens
djup kan tolkas som ett sådant. Boken ter
sig märkvärdigt tunn — och detta icke endast
kvantitativt — när man besinnar, att den
celebrerar en diktares återkomst till
litteraturen efter sexton år. Respekten för denna
rakryggade gestalt och detta ansikte med sin
prägel av lidelse och lidande gör emellertid,
att man läser den med en gripenhet, som dess

15—Ord och Bild, 53:6 årg.

225

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 1 17:48:31 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1944/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free