- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
227

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Diktsamlingar 1943. Av Bertil Malmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Diktsamlingar i 9 4 3

vande och andelikt, tar all vår
uppmärksamhet i anspråk och tvingar till underkastelse.
Jag tänker exempelvis på andra avsnittet ur
diktcykeln Fången. Kan månne slutenhetens,
distansens, det schizoida livets kalla höghet
och hemliga elände tolkas med stillsammare
fasa än i denna inträngande och ändå
avlägsna och skugglika klagan:

O släpp mig, släpp mig,
grymma andeskara.
En enda dag
vill jag i ljuset vara.

En enda dag

bland dem som fria vandra,

en enda dag

att vara som de andra.

Därute väntar
ju mitt liv i ljuset:
se ännu ligger daggen
kvar i gruset.

Att Olof Lagercrantz var en fin poet, en
behaglig lyriker, det såg man redan vid hans
debut. Men hade han också möjlighet att bli
en diktare av intresse, att bygga sitt verk
även på andra egenskaper än finhet och
behag? Det saknades väl icke alldeles varsel om
en dylik utveckling i de ungdomligt spröda
fingerövningar som utgjorde en huvudpart av
dikterna i den första samlingen. Det verkligt
löftesrika var emellertid några poem,
simman-förda till en synnerligen vacker helhet under
titeln »Mossen». Om jag icke alldeles
missminner mig, blevo de jämförelsevis föga
uppmärksammade, medan det tunnare och skörare
godset bedömdes med större generositet. Den
lilla cykeln skilde sig från allt det övriga i
boken: där spelade en mörkare melodi och
svepte något kusligt och hemligt genom den
klara versen. Var det vid detta poeten skulle
anknyta i sin fortsatta produktion? Jag för
min del trodde det, och jag trodde det gärna.
Därför gjorde mig det följande dikthäftet
besviken. Kanske bedömde jag det alltför
ensidigt och negativt, påverkad av en
bedragen förväntans skärpa och irritation. För
mig var boken en tillbakagång. Den utgjordes
av »smärre dikter i blandade ämnen», av
stycken utan verklig djupdimension, »artigt»
exekverade men litet torra i tonen: det var
tankar, så riktiga, så oförgripliga att de
svårligen kunde motsägas, men väl umbäras,
natur- och kärlekslyrik utan egentlig magi,
en väluppfostrad versifikation, gärna en smula
elevmässig, och vissa försök att utvidga det

poetiska registret med genrebilder av minutiös
realism. Naturligtvis var det också något mer,
naturligtvis erfor man också här det lätta,
underligt charmerande fluidum som på ett
förbryllande vis synes utgå också från det
släta och obetydliga i denne poets alstring;
men det väntade ackordet var där icke.

Det ackordet har däremot kommit i
Lagercrantz’ nya diktsamling och ljuder från början
till slut, starkare och svagare, i sång efter
sång. Boken bär titeln Dikter från mossen
och fortsätter alltså det motiv i debutverket
som väckte till aktivitet hans originellaste
inspiration. Det är tydligt, att mossen, den
trolska, dödsbringande stundom
botten-frusna, stundom med blomstrande liv
bedrägligt överspunna sumpmarken, spelar rollen
av en objektivation i sinnebildlig åskådlighet
av lurande och sugande faror,
främmande lockelser, »nedanförmänskliga», grymma,
skygga och svartögda tjusningar i det egna
väsendet och ödet. Varav dessa bestå, hur
dessa faror, lockelser och tjusningar skola
beskrivas, det veta vi icke, och något behov
att avslöja och benämna dem lär näppeligen
föreligga: vi få nöja oss med att erfara dem,
sådana de möta oss i sin produktiva
anonymitet. I sagans betydelsespel var mossen alltid
en symbol för naturens lönnliga och demoniska
sidor, och varje människa upplever den
omedelbart som sådan; ty den tillhör vårt
släktes förråd av arketyper. Men för
Lagercrantz har den icke bara en dylik allmännelig
mening; den hör hemma också i den mytologi
med vilken han, liksom vi alla göra, har
överbyggt sitt liv och där hans egna inre data
avspeglas i förtätad symbolik, alltså i ett
subjektivt bildschema, som gäller just honom,
just hans problem, hans mikrokosmos, hans
individuella engånglighet. Den har alltså en
dubbel realitet och existens genom att vara
urbildlig, både inom mänsklighetens
oöverskådliga och svindlande tidsrymder, och inom
hans egen jordedags: en arketyp sålunda, som
kan spåras till människolivets morgon, men
även till hans egen personliga urtid, till hans
egen tidiga historia. Ty det är otvivelaktigt,
att den märkliga förmåga den besitter att
förlossa hans ingivelse, den särskilda vibration,
den makt och det djup den uppväcker hos ett
diktarskap, som eljes har lätt att hamna i det
bleka, tunna eller förnumstiga, måste bero på
just en sådan individuell urtidlighet och
ur-bildlighet, d. v. s. därpå att den upplevats på
det stadium där de bestämmande livssymbo-

227

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 1 17:48:31 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1944/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free