Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En rostig hink och en het källa i ödsligheten. Av Per E. Rundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per E. Rundquist
om mjölkämbaren. Stina från Mossen —
Tokstina.
Anders i Backen stod stilla och såg.
Galne Anders — tosingen. Han hade nog
hört. Hört utan att behöva lyssna, eftersom
ingen trodde att han hörde. Vad folk var
dumma och enfaldiga!
Vad gjorde Stina här? Han såg sig
omkring, om där fanns några fler. Men där
fanns inga fler. Under Guds blick stod
Stina ensam på trappan och lyste i
skymningen som de vita blommorna i kärren.
Vad gjorde Stina här? Han tänkte — och
det steg plötsligt som en het glädje i bröstet:
Var hon kommen hit för att se ögat?
Han steg fram på den öppna platsen
framför gården. Stina vände utan rädsla på
huvudet och såg på honom. Hennes blick
var tom inne i skymningen. Han såg den
inte, och han sa:
— Gokväll, Stina, du är ute i kväll.
Hon svarade inte, och han fortsatte efter
en stund, och det var tvekan och förväntan
i rösten, och rösten tycktes honom så liten
mot det som blev sagt.
— Ar du här för ögats skull?
Då steg hon ned från trappan och ställde
sig tyst och stum alldeles intill honom.
Hon rörde vid hans ena arm, hon strök
försiktigt med fingertopparna över hans
kind. Anders stod stilla. Nu var Gud nära.
Han kände det: nu var Gud nära. Skogen
mörknade in i stillheten, dofterna lossnade
ur stammar, barr och blad och mossa, och
flera av himmelens ljus tändes av den
osynliga handen ur oändligheten.
Anders fnittrade — fnittrade och stötte
fram små gurglande ljud. Stinas mun
öppnade sig i ett tomt leende utan tänder och
utan ljud. Hon tog hans hand och drog
den mot sitt bröst, där den ett ögonblick
låg stilla för att sedan långsamt kupas.
Gud var nära . . . Anders kände sin hand
utanför sig själv och dock så nära som
aldrig tillförne. Han lyfte sin andra hand
och fnittrade sönder stillheten utan att
märka det. Stinas mun stod nu lika öppen
och tom som hennes ögon. Inne i munnen
rörde sig tungan som något levande rött,
som arbetar sig upp ur ett svart svalg.
— Du ska se ögat, sa han. Gud är nära.
Du ska se ögat och ögats pupill — ögat
som ser Gud.
Han förde henne över det vildvuxna
gräset, och hon följde tigande. Han hörde
hennes fötter, kände hennes bara arm och
förnam hennes klännings mjuka rörelser.
Han böjde huvudet bakåt och fnittrade
med en underlig värme i bröstet, medan
han då och då tryckte hennes arm och
knäppte med den lediga handens fingrar.
Som ett djur utan vilja, stum och med
öppen mun och öppna, tomma ögon följde
Stina med svängande kjol.
— Där, sa Anders. Han sträckte ut
fingret och tyckte det blev långt som en gren
och skälvande och levande. Det pulserade
i fingertoppen, som om han rörde vid det
blanka ögat, och han drog handen åt sig
och kände pulsen i hela sin kropp. Han
darrade — han tog emot hennes hand, när
den kom, och lät sin egen föras mot
hennes bröst. Hon lade den där och såg tomt
och ödsligt på honom —- ödsligt som ett
stort, tomt mörker med en het källa långt
därinne utan porlande, utan ljud — bara
en het källa i ett ödsligt mörker . . .
— Det är ingen rostig hink, sa Anders
och pekade mot källan igen, medan hans
andra hand låg kvar kring hennes bröst.
— Det är ingen rostig hink, upprepade han
och kände handen krama utanför och inom
sig själv. -— Se, sa han och förde henne fram
och böjde henne över ögat — se, det är
ingen rostig hink. Det är pupillen i ögat,
och ögat ser Gud.
Hon svarade inte. Han rös till. Nu såg
ögat Gud, och han kände hur Gud såg dem,
och hon svarade inte . . . Nu fick de handla
varligt, tänka varligt, famna allt gott,
undvika allt ont. Gud såg dem, och det
brände av Hans eld i kroppen. Var fanns
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
