Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En rostig hink och en het källa i ödsligheten. Av Per E. Rundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En rostig hink och en het källa i ödslig hete n
Hans sötma, Hans varlighet, Hans
mildhet .. .
— Stina . . ., sa han. Men Stina var stum
— var som ett ödsligt mörker med en het
källa långt inne i ödsligheten. Han
kramade hennes bröst, och det gurglade mörkt
av ångest i strupen, som om han gått vilse
på väg till källan.
Det var något, som inte var som det
skulle, något som inte var rätt och som
mörknade i takt med natten och brände
den och gjorde den het. ögat låg svart,
blankt, med en ensam stjärna och dold
pupill. Stina sjönk långsamt ned i gräset,
och han stod kvar lutad över henne med
hängande, tunga armar — tunga som
ville de nå jorden och slå rot och gro i den.
Hela kroppen blev tung, mäktigt tung —■
stor, tung, överväldigande tung. Nu
pressade Gud mer än mänsklig kraft förmådde
bära — nu pressade Gud mot jorden, medan
ögat låg lugnt och såg vida, vad intet
mänskligt öga såg — men utan pupill. . .
— Stina, sa han. Jag vill gå ner i ögat
och se upp genom ögat och se vad ögat ser.
Hon svarade inte. Han rörde sig inte.
— Stina. Jag vill gå ner i ögat och bli
dess pupill och se Gud.
Han kände hennes armar kring sina knän.
De famnade, de drog, och det var som om
han långsamt sträckte sina rötter ned i
jorden och kände njutning av att gro fast i
mjuk mull. Men i strupen gurglade ångesten
— bara bröst och strupe levde ovan jord
och trycktes och gurglade av ångest. En
rostig hink! Han skrattade och sträckte
armarna uppåt och drog ner förnyad
ångest ur tomma intet. Han föll över henne,
lät de mörka, tunga händerna tynga
hennes axlar och ropade in i hennes tomma
ögon:
— Säj, Stina! Är det en rostig hink?
— Nej, sa hon . . .
I våg efter våg kom natten. Det var bara
att följa i svallet och sjunka och tacksamt
minnas hennes ord och känna sig fyllas
och sjunka, sjunka . . . Stilla började en
källa porla långt inne i en ödslighet, där allt
var mörker — stiga och porla och tändas i
en kropps ljus och sjunka i tomma ögons
mörker. Stiga — falla — tändas —
slockna — och bli borta i ödsligheten.
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
