Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
mörker och dovt elände. I Axel Gauffins
medryckande, psykologiskt djuplodande
skildring finns något av Edgar Allan Poes
analytiska demoni. Den rymmer partier,
som ha skräckromanens lugubra skimmer
omväxlande med käcka och
vardagsrealistiska passager, som handla om sorglösa unga
artisters lekande försök att måla böljor
under lätta sommarskyar, om häpna
lundastudenters samling kring en skrävlande
och av de lärdas intresse smickrad
snabbmålares staffli, om marknadsgyckel och
trivialt konstgruff. Men gång efter annan
försvinner det sorglösa leendet, ljusdunklet
tätnar till svarta åskmoln, grönskimrande
öresundsböljor piskas upp till vredgade
vågkammar i ett hav utan kartlagda kuster,
upptornade mot trasiga klippor utan
geologiskt fastställd konsistens. Gauffin
beskriver Marcus Larssons liv med ett
bjärt-kolorerat ordval, som ofta har direkta
bildparalleller i tavelbeskrivningarna. Han kan
i grunden sin konstnär och förstår att läsa
den hemlighetsfulla självbiografi Marcus
Larsson skrivit i uppflammande lågor från
brinnande båtar, splittrade klippkanter,
forsande vattenmassor och stormböjda träd.
I slutkapitlet, som torde höra till de mest
fängslande partierna i svensk
konstlitteratur, söker författaren tolka »människan
och konstnären», en naiv slösare, en
obalanserad egenkär skränfock, en psykopat,
som var rädd att vara ensam om natten,
en alkoholist som Edgar Allan Poe, en
stundom hjälplöst från livet utestängd, som
hårdhänt tog för sig, då han kunde, en
visionär patetiker, vars bildvärld
drunknade i månens spökljus eller i eldens röda
sken. Gauffin framkastar även en medicinsk
hypotes: var Marcus Larsson epileptiker?
och fogar härtill en reflexion rörande
konstnärens maniakaliska intresse för den
uppdrivna röda färgen, som lär spela en viss
roll i de fallandesjukas synsensationer. Tvärs
genom den avklädande och nära nog
hänsynslösa karakteriseringen av det sjuka ge-
niet lyser dock författarens intensiva
medkänsla, och Marcus Larsson framstår för
oss genom denna undersökning i ett klarare
ljus än förr både som djärv konstnärlig
nydanare och som levande och lidande
medmänniska.
Stilistiskt röjer Gauffin i sin bok om
Marcus Larsson en nyansering i
uttryckssättet, som trots den sakligt inträngande
analysen påminner om sekelslutets
dekorativt syftande bildkonst. Det är kanske ett
generationsdrag, detta att ordvalet ibland
får en rytmisk accent, som leder tanken
till den yviga plymen på riddarens hjälm i
Richard Berghs bekanta tavla i Thielska
galleriet, »Riddaren och jungfrun».
Att från boksidorna förflytta sig till
trängseln kring tavlorna i Akademiens salar
med de mer än 200 numren var att begynna
en ny stormig seglats. Utställningen hade
icke sparat på sensationerna. Man fick
följa konstnärens utveckling från de första
trevande försöken till den sista tidens
hektiska produktion. Marcus Larssons
arbetsmetoder utgjorde de icke minst intressanta
studieobjekten. En tidigare försiktig
pen-selföring förbyttes efterhand i en stundom
»fräck» och summarisk teknik med bitvis
pastos färgpåläggning omväxlande med en
virtuosmässig användning av palettkniv
eller annat skrapverktyg, enligt traditionen
ett slags hornkniv, som han tog till,
särskilt i framställningen av skrovliga
bergspartier och dylikt. Genom att låta ytans
kornighet —- dukens »grain» — medverka i
olika lasurer nådde han sålunda märkliga
effekter. I de många förfalskningar efter
Marcus Larsson, som på sistone dykt upp i
marknaden, återfinner man aldrig sådana
markanta tekniska smådrag, varför deras
frånvaro vanligen utgör det säkraste beviset
för att falsifikat föreligger. I Axel Gauffins
företal till utställningskatalogen framhålles
■—- liksom i boken om konstnären —- det
drag hos Marcus Larsson av överlägsen
improvisation, som »så intimt hängde sam-
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
