Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fanny Montan
Tillägg 1842 (och i Också ett ord upprepas
tankegången nästan ordagrant):
Men med detsamma som det goda fullständigt
bestämmer sig, bestämmer sig också det onda, som är dess
motsats, så att, om det förra är människans högsta
enighet med sig själv och sitt upphov det senare är
hennes djupaste oenighet i alla avseenden, är hatet
mot Gud, likar och sig själv, d. v. s. en självkärlek
som även mot sitt eget jag måste yttra sig förstörande,
emedan den känner sig stå i ett sådant förhållande till
Gud och människor. Om det goda är
personlighetsprincipen i dess högsta positiva, så är däremot det
onda samma princip i dess högsta negativa betydelse.
Det är förnekelsen av det ömsesidighetsförhàllande, som
är alla existensers livsluft, emedan utan ett du, i själva
verket intet jag kan existera; vårföre ock det onda eller
rättare sagt den onde är ett jag (och vart och ett jag)
som ej erkänner något du och därför är dömt att
erfara sig själv såsom en oupphörlig självförstörelse.
Denna självförstörande tendens är det enda intet vartill
existensen kan bringa sig: ett intet, som är ej blott
negation eller privation av existensen, utan en i
negativ riktning satt, emot sig själv fientlig verksamhet,
som likväl ej ens kan förinta sig. Ty intet själv kan
förstöras.
Läran om de eviga straffen har inte mist sin
udd för Geijer. »Gud förskjuter ingen . . .
utom den som utesluter sig själv och då
lämnas att bli (en gång säkert) sin egen straffare
och hämnare», säger han i Thorild, där också
bibelordet: »Den som vill bevara sitt liv, han
skall mista det», anföres. Himlen, där uppe
på Rämen, har mörknat, den klara
septemberluften har måst ge vika för en atmosfär som
känns laddad. Över talets slutparti vilar
ofrånkomligt något av domedagsstämning.
Men alldeles så har Geijer ändå inte kunnat
skiljas från sin uppgift som ungdomsvännens
och skaldebroderns minnestecknare.
Slutorden, där han tar fasta på vad som meddelats
om Tegnérs sista stunder1, få en djup
innebörd och bli mera än en vacker
avslutningsparafras:
De blommor, som Nordens vår snart framlockar på
hans grav, skola bli hans mest rörande minnesvård.
De sträcka sina tårfyllda kalkar mot ljuset, liksom han
på dödsbädden utsträckte sina händer upp till Guds
berg och hus, där ljus är och evig klarhet. Och finnes
bland dessa gravblommor en blå förgätmigej, så viskar
den sitt rörande valspråk ur hans och ur Nordens
eget hjärta.
Minnestalets varmhjärtade hyllning till
skalden Tegnér kan också synas generös och
oreserverad, men — den gäller Fritiofs sagas
skald och endast honom. Tidigare, bevarade
uttalanden av Geijer om Tegnérs diktning
visa, att det visst inte är någon tillfällighet,
1 I Bottigers »Lefnadsteckning» i Tegnérs
Samlade Skrifter.
att han i talet alldeles förbigår både Tegnérs
strålande platonisk-götiska lyrik och
biskopsårens delvis fragmentariskt brustna, men
delvis konstnärligt fullödiga alstring, där han gör
sig till tolk för en subjektivism och en
naturalism, som går vida utom gränserna för Geijers
»kristna realism», men som pekar fram mot
Strindberg, Fröding och Heidenstam.
Redan 1813, under götiska förbundets
glansdagar, klandrar Geijer »sentimentalismen» och
den »dystra åsigten av verlden» hos Tegnér.1
Omdömet är märkligt, ty det visar, att Geijer
redan då såg djupare in i Tegnérs psyke än
fosforisterna, som frånkände honom sitt eget
romantiska dunkel och av den grunden ansågo
honom ytlig och i besittning av en lättköpt
harmoni. I betraktelserna över myterna (1817)
fullföljer Geijer denna kritik. Både Ling och
Tegnér ha förfarit oriktigt vid den
konstnärliga bearbetningen av det götiska
traditionsstoffet. Ling har ryckt loss myterna från deras
historiska grund och gjort dem till »ett stående
maskineri för ett hjälteepos», men han får
ändå det bättre moraliska vitsordet för sina
»större bemödanden», medan Tegnérs mening
betecknas som »så ytlig och kärnlös», att den
knappt borde nämnas. Tegnér hade ju till och
med sänt in ett par antikiserande dikter, som
han haft liggande, och blott ändrat de
grekiska gudanamnen till fornnordiska, och
överhuvudtaget hade han använt den
götiskmytologiska dräkten blott som en förklädnad
för sin egen, i Geijers mening
världsfrämmande och okristna idealism:
de poetiska gudomligheterna är i allmänhet föga värt
besvära att stiga ned till en dikt; men väl om man så
förmår, går det an att besvärja dem upp ur diktens
eller sitt eget innersta, om man nämligen redan har
dem inneboende, i vilket fall deras närvaro också väl
förmärkes, utan att man därpå särskilt behöver göra
åskådaren uppmärksam. Den, ur vars skapande
fantasi himmelska gestalter kvälla, dens minsta
omsorg är det i sanning, med vad namn de också må
nämnas.
Den götiske diktaren skall gripa tag i
hjältesagan, vill man att myterna skola vara mera
än döda former så »vise man dem i deras
levande verksamhet på människornas sinnen,
tänkesätt och handlingar. Man fatte ej post
i Olympen, eller i Valhall, eller vilken poetisk
himmel som helst». I Thorildskriften dröjer
Geijer endast i en not vid den nya
konståskådning, som måste bli följden av hans
religionsfilosofiska omvändelse:
1 Brevet är förkommet, men Tegnér upprepar
Geijers ord i sitt svar.
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
