- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
286

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Artur Lundkvist

hjältens patos är så neddämpat att det
slutligen måste utfyllas med släktlivsromantik.
Filmen gör dock intryck av en rejäl
oljemålning bland alla förenklade reproduktioner.

Vi människor har skrivits av den ofta
begåvat självsvåldige Saroyan, men här har
han apterat sin lustiga naivitet och sin
instinktiva anarkism till beredskapsbruk. Resultatet
har på många sätt blivit rätt avskräckande:
en broderskapspredikan med en
känsloutjämning av sociala och individuella
motsättningar som känns falsk och till sina
konsekvenser lätt kan bli förrädiskt reaktionär.
Det ska likväl erkännas att filmen har
förtjänster i sin stundom originellt avvikande,
omedelbara och okonstlade form; bland annat
minns man några scener med en liten pojkes
undran och fruktan inför tillvaron (företrädd
av mullvaden, bibliotekets många böcker, den
mekaniska skyltdockan).

Den heliga lågan vill förmodligen rymma en
varning mot fascism i Amerika, men den
förlorar sig väl mycket i dramatiskt raffel, mystik
och skräckfilmseffekter. Efter en folkhjältes
bråda död frammanas indirekt hans
levnadsbana och utveckling: hans växande inflytande
över människor, hans begynnande förakt för
de dyrkande massorna, det framgångsrika
ledarskapets självberusning och det slutliga
storhetsvanvettet som gjorde honom till en
folkets fiende, en kallblodig strävare efter
diktatorsmakten. Det är en träffsäker analys av
ledarmyten och av en omisstänksam
hjältedyrkans faror. Men utförandet med alla
hemlighetsfulla omständigheter kring den
väl-bevakade egendomen och den överspända
unga änkan är mera suggestivt än
klarläggande.

Folket utan fosterland bygger på en roman
av Remarque om Europas politiska flyktingar
under trettiotalet. Den tar upp några
flyktingsöden, kanske typiska nog men ändå alls
inte av de hopplösaste och svåraste;
filmflyktingarna har påfallande lätt att komma
över pengar, ställa till fester och tämligen
smärtfritt slippa ut ur arrester. Ett väl
patetiskt inslag utgör den förföljde tyske kaptenen
som offrar livet för att återvända till sin
hustrus dödsbädd. Men filmens ämne är så
viktigt och så förbisett att man inte vill ta
alltför hårt på dess svagheter. Den förflyttar
sig förövrigt mellan olika
kontinentaleuropeiska miljöer med anmärkningsvärd
illu-sionsverkan.

Månen och silverslanten rymmer en något

maskerad Gauguin-biografi efter Somerset
Maughams roman. Som film är det kanske
litet torftigt, men människoskildringen har en
skärpa, en frän konsekvens som inte är så
vanlig. Huvudpersonen är en obehaglig,
hänsynslös man, hånfullt otillgänglig men driven
av en lidelse som står över honom själv:
begäret att skapa den konst som han anar inom
sig och inför vilken inga offer betyder något.
Han offrar först och främst andra i sin heliga
besatthet, men slutligen också sig själv. Med
sin hårda, bittra, sanna kärna är det en film
vid sidan om allt publikfrieri.

Bortom alla gränser är åter ett lekfullt,
episodiskt verk av Duvivier, raffinerat
konstnärligt i sin brytning med. den förhärskande
naturalistiska filmstilen. Det är verklighetens
värld sedd under en fantasiens bländande
kupa: den fula sömmerskan i den
själv-förglömmande kärlekens sköna mask,
advokaten som av en spådomsingiven
tvångsföreställning drivs att mörda, spåmannen som blir
offer för sin egen förutsägelse, lindansaren
som så förbryllande vacklar mellan sanndröm
och symboldröm. Duvivier berättar här
salongsfabler och mondäna sagor, spirituellt,
maliciöst, med gäckande elegans. Men den
amerikanska omplanteringen har tydligen,
åtminstone tills vidare, gått ut över hans
tillgångar som skarpögd realist mitt i
fantasirikedomen.

Dagdrivarbandet är en rätt urblekt version
av Steinbecks skälmroman om lättjefulla,
vin-pimplande, oskuldsfullt ohederliga och
trivsamt asociala kumpaner i kalifornisk
kåkstadsmiljö. De verkar uppsnyggade till både klädsel
och moral, för att slutligen utan större våld
kunna inpassas i den puritanska söndagen,
äktenskapet och arbetet. Det är alltså till att
ha missförstått saken och tvättat bort det
roliga, själva charmen och innebörden.

Bette Davis’ nervösa, nästan patologiskt
intensiva skådespelarkonst ger intresse åt en
filmad missroman som Under nya stjärnor,
där förövrigt familj e- och moderstyranniet
ställs mot väggen med en viss skärpa. Himlen
kan vänta heter Lubitschs senaste lustspel
där han ger intryck av en något trött mästare;
bara gesterna är ännu en smula yvigt frivola.

Ett par negerfilmer har närmast varit
besvikelser. Stormy Weather håller sig till den
vanliga revystilen, medan Cabin in the Sky
vill vara en modern fabel kring de svartas
livsföring och trosföreställningar. Tyvärr
verkar det hela tillrättalagt i enlighet med de

286

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free