Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Van Gogh och Josephson — ännu en gång. Av Carl Nordenfalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Nordenfalk
Vincent van Gogh. Gamla
snörkängor. 1886/87.
Ingeniör V. W. van Goghs deposition i
Amsterdams museum.
betvivla att det var en »förgyllare», d. v. s.
rammakare som fick ta hand om bilden.
I stället resa sig nu andra frågor. Vad
hade Josephson för anledning att skänka
en målning till Théo van Gogh? Hade Théo
kanske ändå åtagit sig att övervaka att
»Strömkarlen» blev riktigt inlämnad till
Salongen? Vi treva här i ett dunkel, som
endast nya fynd kunna skingra. Så mycket
är i varje fall tydligt att Théo hört till det
relativa fåtal som på åttiotalet allvarligt
intresserade sig för den svenske målarens
produktion.
Man kan i detta sammanhang erinra om
att flera av Josephsons kamrater hade
förbindelser med Goupils konsthandel. Vi veta
t. ex. att Anna Gardell-Ericson på hösten
1884 hade erbjudande om ett förmånligt
kontrakt med Goupils att leverera
akvareller till ett värde av 1,000 francs i
månaden, ett erbjudande som konstnärinnan
dock aldrig kom i tillfälle att begagna sig
av, då hon och hennes make vid samma tid
lämnade Paris inför den hotande
koleraepidemien1. En annan skandinavisk
konstnär med relationer till Goupils var Albert
i Ragnar Båge, Konstnären Johan Ericson,
Karlskrona 1936, s. 13.
Edelfelt, som 1885 i ett brev till hemmet
berättar att han haft ett besök i sin ateljé av
M. Boussod, firmans dåvarande huvudman.
Om den norske målaren Hans Heyerdahls
förbindelser med Théo van Gogh är redan
talat i min föregående artikel (anf. st. s.
127). Det kan slutligen nämnas att Zorn i
början av 1889 hade ett akvarellporträtt av
premiärdansösen vid parisoperan Rosita
Mauri utställd i Goupils fönster (Carl
Larsson, brev till Fürstenberg den 10 jan. 1889).
Man påminner sig inför detta faktum, att
Zorns namn förekommer i ett brev från
Vincent till Théo, det sista den olycklige
konstnären skrev till brodern före
överflyttningen till sinnessjukhuset i St. Rémy.
Att även Josephson skulle haft avsättning
för sina verk i den välrenommerade franska
konsthandeln är mindre troligt. Snarare ha
vi att räkna med ett privat intresse från
Théo van Goghs sida. Hur som helst är det
fängslande att veta, att Vincent van Gogh
under sin vistelse i Paris 1886—1888 kanske
dagligen haft »Näcken» för ögonen i Théos
hem, låt vara att den knappast synes ha
kommit att betyda något för hans eget
skapande. För fantasikompositioner av detta
slag hade Vincent van Gogh med sin
dogmatiska realism som bekant föga till övers.
Efter överflyttandet till Paris målade
van Gogh en serie av blomsterstilleben, för
att, som han själv säger, friska upp sin
färg. I verkningsfull kontrast till dessa
vackra motiv står en serie målningar som
återge gamla skodon och som synas ha
tillkommit under vintern 1886/87 (de la Failles
katalog nr 255, 331—333). Visserligen hade
den av van Gogh dyrkade Millet visat vägen
genom en kolteckning av ett par träskor,
avbildad på sid. 183 i den Millet-monografi av
Sensier, som vi veta studerats av van Gogh
med intresse. Men Millets träskor äro på ett
helt annat sätt smakfulla och propra än de
halvt utgångna skodonen på holländarens
dukar. De gamla snörkängorna på den här
avbildade målningen i ingenjör van Goghs
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
