Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Maiestas Domini. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maiestas domini
debatterade gåtor, som detta storartade
monument bjuder oss; den underliggande
idévärlden är hednisk, bildcykelns mening
är förhärligandet av kejsaren som Sol
in-victus imperator, Solgudens avbild på
jorden och världshärskare. Mer och mer har
L’Orange såväl i det sistnämnda
grundläggande verket som i en rad uppsatser gripits
av och ägnat sin forskning åt det stora
problem, vars kärnpunkt i samhällsliv och
religion är maiestas domini, det symboliska
uttrycket av världshärskarens över allt och
alla upphöjda majestät och dess överföring
i den kristna idévärlden. Som en mogen
frukt av en inträngande forskning ha de tre
ovan antydda essäerna framlagts i
allmänfattlig form i en vacker, rikt illustrerad bok.
En världshistorisk omvälvning kommer
icke så oförmedlat och plötsligt som man
vänder bladet i en bok; den har sina rötter i
det förgångna, ofta i det länge sedan
förgångna, och dess följder bli först med tiden
uppenbara i sina fulla verkningar. Själva
brytningstiden blir kaotisk och hållningslös
med oklara, jäsande strömningar. På alla
livets områden faller brytningen i det av
strid och nöd uppfyllda tredje århundradet.
I konsten spränges den harmoniska klassiska
grupperingen, figurerna vecklas in i ett
myller, där sammanhanget tappas bort och
enstaka figurer bryta sig ut. Tidigast i vissa
reliefer på Konstantins triumfbåge möter
det nya kompositionsschemat i all sin
stränghet, klarhet och — livlöshet. Kejsaren
tronar som kompositionens dominerande
medelpunkt, scenen, utdelning av gåvor,
utvecklar sig icke naturligt utan i en ideell
ordning, i vilken figurerna ordnas och få sin
storlek bestämd av sin samhälleliga rang.
Kejsaren framställes i större gestalt än
alla andra, därför att han är den högste, i
logerna synas hans ämbetsmän, mindre än
han, i ännu mindre skala framställes folket
därunder i mekaniskt sträng symmetri
inordnat under centralfiguren. Kompositio-
P or trätt av kej sar Filip .
Dr. H. Fetts samling, Oslo.
nens schema uttrycker maiestas domini och
samma schema användes snart för att
uttrycka Guds majestät. Kristus ställes
frontalt mot åskådaren som centralfiguren
mellan de heligas skaror, som omgiva
honom, »att tillbedjas som en gudabild», säger
L’Orange, och detsamma kan man säga om
kejsaren.
I porträttkonsten uppträder en
motsvarande kris och omdaning. Om den romerska
konsten, som har den grekiska att tacka
för så mycket, visar originalitet, är det i
dess realistiska porträtt. I det tredje
århundradet blir realismen impressionistisk, den vill
icke blott visa fysionomien utan framställa
den i rörelse, i minspel. Tag t. ex. ett
porträtt av Filip, en arabschejk, som svingade
sig upp på kejsartronen, ögonbrynen sänkas
hotande, pannan lägges i oroliga veck,
munnens muskulatur rycker nervöst.
Själsmåleriet får en nästan ohygglig intensitet, säger
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
