Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nattens källa. Av Olle Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nattens källa
Av Olle Svensson
V J±ÖR K RET är allmodern. I
hennes stiglöst dunkla, grumligt rusiga land
finnes skapandets hemligheter, nere i
hennes drypande och motbjudande klyftor, i
dödsskuggans hotande närhet ligger livets
och födelsens frön och väntar på att bli
förda upp i ljuset. Någon måste evigt stiga
ner och finna dem. Det nya och okända,
det fruktbara och nyskapande, det som
räddar världen från att åldras, arbetet från att
mista sitt hopp och sin mening, språket från
att förtorka och bli tomt och livlöst och
sången från att tystna, det är idag mörkrets
egendom — och ändå är det varje dag
också vår tillhörighet. Djupt nere i
smärtans och dödens, nattens och rusets
grumliga djup ligger det höljt i gyttja och siam.
Några olyckliga måste söka det därnere.
Och de gör det alltid.
Det är inte sant att de bästa och
produktivaste människorna har levat i fullt
dagsljus och alltid vandrat på moraliskt
oförvitliga vägar, det är inte sant, att de har
skapat det ljusaste och skönaste, det
bärande och livsförnyande, som färdats
lyckliga och rena i dagsljuset. Kanske har några
starka och av omständigheterna gynnade
människor ständigt levat i dagsljus, i
renhet och oförvitlighet och skapat underbara
sköna och nya ting. Men innerst har de
reproducerat. De har fått sina frön, sitt
material, sina redskap av dem, som varit
nere i avgrunden, där livets källor porlar
friska i dödens och mörkrets sköte. De har
förstått att tillgodogöra sig de olyckligas,
de mot nattens djup tvingades, erfarenheter
och livsmaterial. De har förstått att slipa
de olyckligas, de mörknedstigandes kantiga
och råa stenstycken till diamanter. Utan att
någon i deras ställe i livets skugghöljda
gränsland mot döden samlat in
livsförnyelsens och skönhetens primärmaterial, skulle
de ingenting ha haft att ge, ingenting
levande förmått frambringa, deras ord och
språk skulle ha förtorkat till tomma
vardagsfraser. Och de verkligt stora, rena och
i lyckans dagsljus vandrande
skaparmän-niskorna har också alltid erkänt sin skuld
till dem, som stigit ner i mörkrets klyftor.
De älskar inte mörkret och döden dessa,
som oupphörligen tvingas ner i dess
stig-lösa och stinkande skogar, de älskar inte
det råa ruset, det orena och stygga. Men
de är besatta av skapandets vanvett och
obetvingliga nödvändighet. De kan inte
leva utan att ständigt vara inspirerade,
fulla av nya äventyr, nya ord och toner.
När ingivelsen sviker, när inspirationens
källor sinar och orden och elden slocknar i
deras själar, är de som fångar slagna i
stock och järn. Den mekaniska,
rutinmässiga vardagen kan de inte uthärda. Det
re-produktiva hantverket eller vilan eller
stillaståendet ruinerar dem, gör dem vilda och
desperata. De sliter — på det enda sätt som
för dem är möjligt — av sina fjättrar.
Kärlek, vänskap, plikter och anständighet är
dem just då till hinder. De stiger brått och
med förpinade ögon ut över nattens tröskel,
ner i rusets, mörkrets och skuggans land.
Det är kanske alls inte omoraliska, svaga
eller dåliga människor. De är på sin höjd
dåliga kuggar i ett socialt maskineri,
olämpliga grupp- och familjevarelser. Oftast
är de frikostiga, generösa och hänsynsfulla,
ovilliga att göra andra illa. De har för det
mesta en stor förmåga till medkänsla, de
upplever nöd och lidande som omger dem
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
