Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O fera- och konsertkrönika
Gudruns far Ingmar, scm i spetsen för
husfolk cch gäster svär ve och förbannelse över
husets herre. Mycket riktigt ter Unn denne
att fly till skogs, dcck utan att tillägga den
Lagerlöfska uppmaningen att inte förr nyttja
kniven än han kunde göra det för en lika
rättfärdig sak; här kemmer ordet rättfärdig
till motiverad användning.
Möjligen är det en dunkel reminiscens av
dessa Unns ord cm kniven scm gett
librettoförfattaren idén att i början av andra akten
göra Berg till vegetarian: han låter, med
armborstet i hand, älgen flykta, därför att
han hatar blod och skogen ändå ger honom
och den andre fågelfrie mannen »nog att
leva». Något förvånar det att Berg, redan
innan han fått reda på rätta sammanhanget
med Tords »stöld», inför denne utbreder sig i
panteistiskt färgad naturbetraktelse (»Hör du
då ej ett sakta sus i höga middagsstunden —
Guds andetag det är»); det hade gett
dramatisk spänning åt deras inbördes förhållande
om Berg, liksom i novellen, ännu så länge
visat kamraten sitt tystlåtna förakt. Ett
dramatiskt berättigat inlagt intermezzo är
däremot besöket av en skara fredlösa — »råa,
förvildade sällar» — som förgäves erbjuder
Berg att bli deras hövding. Så kemmer, sedan
Törd till sist rentvått sig från skuld, det
ödesdigra ögonblick, då Berg — för att tala
med Selma Lagerlöf — företog sig »ett arbete
som var likaså dåraktigt som att sno rep åt
sin egen hals»: inför den okunnige kamraten
predikar han om rättfärdighetens Gud, som
utan misskund slår ned den brottslige. Och
en mördare — låter han i operaversionen
sin skräckslagne åhörare veta — kan ej
nånsin vinna nåd inför Gud. Ja, Gud straffar
t. o. m. den som söker draga mördaren undan
domen. (Något motsägande ordar han dock
också om ångerns betydelse.) Törd berättar
nu att han av bönderna lovats »frejd och
frihet» om han åt dem förråder mördaren.
»Jag offrade min frihet för att rädda dig!» —
utropar ynglingen. Och gripen av
självmedlidande — en Tutenbergsk uppfinning —
upphäver han klagan över att han aldrig mer
skall »se hus och hem bland skären och aldrig
mer det solbeglänsta havet».
Alldeles som Arnljot i hans andra akt blir
Berg uppsökt ej blott av andra män men nu
också av den han älskat. Törd har genast
förhäxats av Unns skönhet och -— i novellen
så skygg och förtegen inför Berg — läxar
han upp denne för att han ej hälsar Unn
351
välkommen: »Förbjuder Guds rättfärdighet
dig även detta?» Unn, som lämnat »hus och
håvor» för Bergs skull och bl. a. utlovar
»famntag, eldiga och unga», övervinner dock
småningom hans av samvetsbetänkligheter
dikterade motstånd. De båda skall fly till
Norge, dock först efter att nere på Unns gård
ha hämtat vad hon äger av gods och guld.
»Men jag, som skuldlös kom i elände, jag står
här övergiven» utbrister Törd, som under de
tvås samtal »dyker upp i bakgrunden med en
brinnande blick fäst på Unn». Hans beslut är
fattat: »Än gäller löftet som bönderna mig
givit! Förrän du binder den ädla Unn till
osällt öde vid din sida, skall Herrans dorn
till döden drabba dig!» Det är någon skillnad
mellan denna och liknande tirader och den i
novellen skildrade paniska skräck, med ett
virrvarr av anklagande stämmor, som
kommer Törd att störta genom skogen, nedåt
dalen för att där göra vad han trodde
rättfärdighetens Gud — den till sist ensam
förnumna väldiga rösten -— fordrade att han
skulle göra.
Ja, och så — i tredje aktens första bild —
passar Törd på att inför Ingvar och Gudrun
svärta Berg litet extra (»med vilt begär den
usle slöt i sina armar den fagra Unn»),
samtidigt som han röjer de båda älskandes planer
på flykt och deras tillfälliga vistelseort. Då
kan hämnden, förkunnar Gudruns far, träffa
»ej mördarn blott men också kvinnan som
med mördaren brot äktenskapets heliga
band!»
Selma Lagerlöf ansåg — enligt vad hr
Hyltén-Cavallius meddelat i en intervju —
att slutet borde, liksom i novellen, utspelas i
skogen och motsatte sig, åtminstone i
förstone, att Berg återvände till byn. Frånsett
andra, poetisk-logiska invändningar, är det
något oförsiktigt av en man som dömts
fredlös för ett sådant brott som Berg att göra så.
Efter packningsbestyren ger emellertid — i
slutbilden — han och Unn varandra förnyade
kärleksförklaringar. Tillsammans med Törd
kommer Gudrun, alltjämt lika ädelt
förlåtande, för att varna honom för de av Ingmar
för hans tillfångatagande uppbådade
bönderna. Scenen mellan de båda männen slutar
som i novellen med att Berg vid
handgemänget dödas av Törd. Men dennes
dessförinnan uttalade häpnad över att Berg kan
ångra förefaller i operan tämligen meningslös,
eftersom dråparen redan förut så ofta
framträtt där som botpredikant. Operans slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
