Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O fera- och konsertkrönika
nare tillfällen får egentlig ledmotivisk
funktion, varvid heltonharmonik, med ruskig
tritonusverkan (överstigande kvarter),
kommer till riklig användning.
Känslointensitet utmärker nog åtskilliga
repliker i Tords och Berg Reses första dialog,
men det avsnitt i denna seen som mer än
övriga snabbt förflyktigade motiv inpräglar
sig i minnet är det som börjar med Bergs ord:
»Fredlös är du ■—- och i morgon är jul!»
Koralklangerna vid »Fredlös» följes av en av
klockor klämtad rullande tongång och därpå av
sångarens triolmotiv vid julförkunnelsen:
det är detta som en refräng återkommande
dubbelmotiv som ger en viss formell stadga
och därmed enhetlighet åt uttrycket för den
högtidligt människovänliga stämningen.
Folkvisan rådbråkas åter, det betyder att
Unn efterträtt Törd. »Till julfest bjuder jag
på Berg Reses gård» —• därmed kommer
(andantino) den första av dessa Bergs burna
sånger som genom att recitativet uppblandas
med sekvenser eller andra melodiska
symmetrier får ariosoliknande karaktär. Ett
liknande »nummer» —• åter andante —- följer
vid Bergs ord: »Är du ej ensam?» Satsen
utvecklar sig till duett, varvid Unn — trots
sin enligt texten alltjämt avvisande
hållning — faller in i den av Berg anslagna tonen.
Överraskande kommer därför till sist hennes
rabiata: »Ingen kan mig tvinga, ej ens Berg
Rese!»
Verklig dramatisk fläkt är det över det
symfoniska mellanspelet som låter motiv
från det föregående (folkvise-, julklock- och
duettmotiven) dra förbi i upprört pulserande
växling. »Guds son är född i Bethlehem» —
med denna julpsalm kommer det
folkmusikaliska inslaget nr 2, en gammal julvisa, som
först uppstämmes av Gudrun. Den klingar så
julpastoralt som helst med beledsagning av
liggande kvintbas och ostinata, glatt
jodd-lande hornstämmor; den småningom genom
körmedverkan stegrade satsen får ett
instrumentalt, inte så litet om Peterson-Bsrger
erinrande efterspel. Någon riktig
ofärds-stämning har i fortsättningen svårt att
uppstå, trots moll och enstaka dissonanser.
»Hon kommer icke! Och kall och glädjelös
förflyter julen» —• intonerar Berg på en
långsam polskerytm i moll, och med imiterande
stämföring upprepar hustrun dessa på den
dock inbjudna »stolta Unn» syftande ord,
endast med den förändringen att hon sjunger:
»Ej kall och glädjelös» etc. Med fortsatt imi-
/ o ei Berglund som Berg Rese i
»Fredlös».
tation för nytillträdande stämmor utvecklar
sig det sorgsna stycket, som likartat uttrycker
så olika känslor, till kvartett och kör. Även
den senare, representerande husets folk och
gäster, anser sig böra konstatera att hon
icke kommer.
Sedan hon i alla fall har kommit, den
således inte fjärrandröjande, arbetar sig tungt
och dissonant, motsvarande den tryckta
stämningen, fram något som vi känner väl
igen: dansvisan »Jungfrun hon går i
ringen»-(med andra ord), som sedan återges i hela sitt
glättiga dur. Hastigt drar det sedan ihop sig
till det våldsamma slutet, som
musikdramatiskt dock verkar föga uppskakande.
Utsökt impressionistisk klingar andra
aktens orkesterinledning med violinernas
ut-hållna högsta c:n och låga tersgångar i
flöjterna, senare i vokaliserande damkor. Sedan
en kromatiskt sjunkande serie av förminskade
sextackord passerat förbi komma några mot
det förnyade, skyhögt skimrande c:et lågt
kontrasterande bastoner i violonceller och
kontrabasar. Med denna sin höjd- och
djupverkan blir denna klangmålning, om också,
inte nordiskt färgad, ett slags tonande
motsvarighet till den svindlande utsikt över
vildskogens trädtoppar som scenbilden sam-
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
