Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
teaterns utomordentliga dekorationsartist,
Sven-Erik Skawonius. Brytningen mellan
detaljrik realism och djärv stilisering är en
Molanderspecialitet, som ju regissören med
särskild framgång använt i sina iscensättningar
av Strindberg. Han bygger ett upp begränsat
spelrum, t. ex. en del av ett rum, i noggrann
verklighetsefterbildning och framkallar med
belysningens hjälp intrycket av att detta
stycke verklighet ligger isolerat ute i en öde
rymd. I fråga om Maxwell Anderson, likaväl
som Strindbergsdramer som Spöksonaten eller
Till Damaskus, svarar denna sceniska form
precis till skådespelens egen teknik.
Till slut återstår att nämna, att Frank
Sundström, trots sina svårigheter med själva
den folkliga typen, fint och med äkta patos
spelade Quizz West, bondpojken som växer
till hjälte, en mera svår än tacksam uppgift,
och att en av teaterns elever, Mai Zetterling,
visade prov på talang och känslig
uppfattning som Quizz’ fästmö.
Med En kvinna är överflödig är vi redan inne
på vårsäsongen. Knud Sønderbys skådespel
intar en särställning i repertoaren, såtillvida
som det angriper ett mänskligt-psykologiskt
problem brännande för kanske de flesta av
oss: modern som krampaktigt försöker hålla
fast sina vuxna barn med förödande
verkningar för både modern och barnen. Pjäsen
är lätt att kritisera. Den företer uppenbara
orimligheter eller klumpigheter i handlingen:
ett kvarglömt brev, som mera tjänar intrigen
än det tillfredsställer anspråkslösa krav på
sannolikhet, en bildad ung mans otroligt
drul-liga uppförande i den familj, därhän »förfört»
dottern, en ytterst litterär f. d.
nervhemspatient (vilken till råga på olyckan i herr
Carlstens tolkning verkade till den grad livsfarlig,
att första mötande poliskonstapel ofelbart
skulle inskridit). Det har också med rätta
påpekats att moderskapets konflikter skulle
blivit mera gripande, mera intressanta, om
fru Tang inte skildrats som ett patologiskt
särfall. Hennes nervsjukdom tjänar emellertid
till att skapa dramatik, i varje fall gör den
arbetet lättare för den dramatiska
författaren. Oändligt många mödrar känner samma
förtvivlan, då barnen glider ifrån dem, och
upplever tragedin med samma våldsamma
känslostyrka, men endast i ett klart
patologiskt fall är förnuftets och uppfostrans
spärrhakar så fullständigt avkopplade, att modern
med sådan fasansfull hejdlöshet ger utlopp åt
besvikelsen och den otillfredsställda ömhets-
hungern. Sønderby har, trots fallets extrema
karaktär, gett en både gripande och
allmängiltig bild av denna åldrande kvinna, som
mister allt, därför att hon begär allt. Flera
scener, bl. a. den där fru Tang tafatt bemödar
sig att närma sig barnen genom att anslå
deras generations ton och jargong — något
för ungdomarna mera motbjudande än allt
annat — innehåller ypperliga psykologiska
iakttagelser.
Tora Teje spelade fru Tang som en
utpräglad nervpatient. Hennes fru Tang är en
hysterika med tillgjord glättighet och
teatermäs-sighet även i de mest klagande momenten.
Då hon genom ett tragiskt-ömkligt misstag
kommer att tro, att dottern väntar ett barn
och att hon tack vare detta ännu en gång
kan vara till någon nytta för de sina, lever
hon upp; ansiktet stramas till, rörelserna får
tillbaka energi och naturlig rytm; för några
timmar känner hon sig som en lycklig och
sund människa. Vid upplysningen om sitt
misstag faller hon ihop och
sjukdomssymtomen inställer sig omedelbart på nytt. Till
sist, efter den stora uppgörelsescenen med
barnen, bryter för några ögonblick den äkta
tragiken fram genom allt falskt och forcerat
i maneren. Dessa övergångar gav
skådespelerskan virtuost. Hela tolkningen formade sig
väl i första hand till en med kuslig
skicklighet gjord studie av ett kliniskt fall. Men tack
vare Tora Tejes konst nådde den samtidigt
den stora tragikens höjder. — Närmast efter
fru Teje bör man nämna Olof Widgren för
hans säkra och behärskade spel som
sonenskådespelaren.
Dramatiska teaterns två stora konstnärliga
segrar Köpmannen i Venedig och Till
Damaskus II hemfördes mindre tack vare
programvalet. Det finns mycket av Shakespeare, som
man längtat mer efter än den ofta givna
Köpmannen och det finns stycken av Strindberg,
som nog kan förefalla angelägnare än andra
delen av Damaskus-trilogin, t. ex. Mäster
Olof, vilken man hoppas Dramaten inte
alldeles tappar bort. I båda fallen blev
framgången främst resultatet av ett förstklassigt
regiarbete; i Köpmannen i Venedig
dominerade iscensättaren till den grad, att till och
med skådespelarna blev en underordnad
faktor. Man förstår, att teatern vill ge Alf
Sjöberg tillfälle att fortsätta med sina lysande
iscensättningar av Shakespeare-lustspelen.
Som ni behagar var en underbar föreställning,
Köpmannen stod den inte långt efter.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
