Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
serna i rum och tid är borta i pjäsen; ingen
tvekar dock om, att det är fråga om attentat
i Paris och att tiden är något av 1940-talets
första år.
Omplanteringen har naturligtvis även krävt
en kraftig beskärning. Denna har i första hand
gått ut över Parismiljön. Vidare har
författarinnan, som i programmet med ett visst
beklagande konstaterar, att hennes roman
varit underhållande, låtit kärlekshistorien,
enligt min mening det bästa i romanen, maka
åt sig för det politiska. Som ett drama om
rättens problem, en fin och intelligent
skildring av ockupant- och partisanmentalitet
står emellertid skådespelet högt. Detta
författarinnans dramatiska opus 2 är ett strikt
och välbyggt sceniskt arbste, logiskt till
ytterlighet, en aning torrt ibland.
Attentatet gav en rad goda roller, även om
några av bifigurerna, som man lärt sig sätta
värde på i romanen, krympt under
bearbetningen. Av Hilde Dubois, den pacifistiska
kongressdamen, som dödar av idel ädel
pacifism, hade Tora Teje åter skapat en briljant
studie, en människa som med framgång
vädjade till vår aktning och medkänsla, trots att
skådespelerskan inte sparat på de hysteriska
och löjliga dragen. Inga Tidblad som madame
(i pjäsen fru) d’Ohsson hade typen emot sig
■— madame d’Ohsson skall väl bära den
perfekta världsdamens orubbliga säkerhet och
lugn som en mask för de inre konflikterna —
men tog oss som vanligt med sin intensitet
och sin fenomenalt levande replik. Inga
Tidblad är just nu så bra i varje roll, att
man har känslan av att hon upplever en
storhetstid av teaterhistoriska mått. Hos den
lovande Carl-Hugo Calander som Bredow
störde däremot just oförmågan att nyansera
och finna den rätta vardagstonen mellan
utbrotten, vilka gjordes ganska starkt. Åke
Claesson som sybariten kapten Tollendal,
denna köttets och andens Feinschmecker, i
det civila fin tolkare av gammalpersisk
diktning, en av dem som cyniskt gör det bästa
möjliga för egen del av en regim, som är
honom personligen motbjudande, utvecklade en
komisk festivitas och en förnäm teaterkultur,
som gav den utmärkta skådespelaren en
väl-unnad ersättning för ett par alltför
obemärkta Dramatenår. Herr Claesson tog
kvällens varmaste applåd, och ändå är det frågan,
om inte den borde ha sparats åt Uno Henning
som i gestapomannen löjtnant Jodls
skepnad hade en av sina bästa roller på länge.
Henning spelade virtuost. Utan pardon gav
han allt det vidriga i typen: cynismen,
brutaliteten, de sadistiska dragen; men
samtidigt fick han fram överansträngningen, det
sjukligt överretade hos denna hårt spända
streber — ett mänskligt förklarande
underlag, som gjorde Jodl inte mindre kuslig
men lättare begriplig.
I Attentatet fick man ett nytt bevis för
hur högt den dekorativa scenkonsten står på
Dramaten. Det finns säkert inte många
scener i världen, som kan bjuda på sådana
artistiska scenbilder, som dem herrar Sjöberg
och Molander med hjälp av Sven-Erik
Ska-wonius skapar. Jodls förhörsrum, i något
gammalt parisiskt palats, med utsikten
genom de stora fönstren över ett myller av
husgavlar och brutna tak, och första scenens
restauranginteriör var särskilt fängslande. Alf
Sjöberg stod för regin. Och naturligtvis
borgar hans namn för sceniskt liv och artistisk
smak. Det borgar inte alltid för trovärdighet
i detaljerna, som herr Sjöberg ibland råkar
offra för helhetslinjen, rytmiken. Varför var
det så dödstyst vid borden kring madame
d’Ohssons i första tablån; även från
officerarna med deras flickor vid bordet intill kom
det bara ett enstaka flatskratt. Varför
gjordes inte mörkläggningen tillfredsställande i
Lisias hotellrum? Detaljer kanske i den
artistiska helheten, men för åskådaren som
sitter där och ser in i skådespelets främmande
värld, undgår inte en sådan obetydlig
iakttagelse att bryta stämningen och avleda
tankarna från det väsentliga.
Bland de roligaste minnena från det gångna
spelåret är en hop ungdomar vid Dramaten,
elever eller nyutsläppta från elevskolan,
ungdomar som tycks vilja någonting och
varav några redan kan en hel del.
Man bör hålla teatern räkning för att den
lättat på sekretessen över
skolteaterverk-samheten. Det enda naturliga och riktiga vore,
att varje program i denna betydelsefulla
verksamhet underställdes offentlig kritik
precis som övriga föreställningar. Under
spelåret har i varje fall tre ungdomsföreställningar
offentliggjorts: Don Carlos, Drachmanns Det
var en gång (i samband med danska
musikveckan) och Stig Thorsslows
teaterbearbetning av ett parti ur De tre musketörerna.
Här och litet varstans i programmen
förresten har det ungdomliga gardet stormat fram
med friskt mod och oförbrukade krafter.
Med all konstnärlig omogenhet blev Don
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
