Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Göteborgs Stadsteater. En återblick på säsongen 1943—44. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Seen nr »Vävaren i Bagdad».
och befriande dikt som ett grekiskt drama
skulle givit och därjämte den stegring som
vinnes genom att det av dikten gestaltade
omedelbart angår en själv. I Studions
parallellprogram, Knud Sønderbys »En kvinna
är överflödig» ställdes man inför en av livets
triviala tragedier. Elsa Widborg uppbar den
knappast sympatiska rollen som
modersegoismens martyr. Hon skulle längre fram i
säsongen få tillfälle att i Leck Fischers
»Barnet är mitt» komma igen i en ljusare och
tacksammare roll som fostermodern med
hjärtat på rätta stället. Här visade denna
betydande konstnärinna, som eljest så ofta spelat
på de mörka strängarna, en charmerande
blid älskvärdhet som ingav förhoppning
om en mera varierad användning av hennes
talang.
Hjalmar Bergmans komedi »Vävaren i
Bagdad» var väl på ett vis säsongens mest
ambitiösa program, men nog också det
som beredde den största besvikelsen. Man
hade icke lämnat någon möda ospard när det
gällde att göra styckets svenska urpremiär
till en händelse i vårt teaterliv. Knut Ström
hade åtagit sig regin av en pjäs som tycktes
ge just målaren-regissören stora möjligheter,
en rad av teaterns bästa krafter voro i elden
och Gösta Nystroem hade skrivit en vacker
orientaliserande scenmusik. Men det kunde
icke hjälpas att det hela blev en longör som
man aktningsfullt sökte få fram en
kvintessens ur. Ett läsdrama på vers med sinnrika
och djuptänkta betraktelser över temat
dikt och verklighet trotsade de
ansträngningar som gjorts att ge det scenens liv. Man
hade svårt att förstå att icke den skicklige
regissören bättre utnyttjat teaterns tekniska
resurser för att ge rymd och luft åt
folkscenerna på torget som i sista akten förstördes
genom en besvärande trängsel. Av figurerna
i pjäsen erinrar man sig med särskilt nöje
Semmy Friedmann såsom munken-kalifen.
Om det var ansträngande att följa med den
Bergmanska subtiliteten på Stora scenen,
fick man taga igen sig i parallellpjäsen på
Studion, amerikanen Paul Osborns
putslustiga idyll från en småstad någonstädes i
Mellersta Västern med herrskapet Swanson i
huset till höger och herrskapet Bolton i
huset till vänster, urpremiär för Sverige.
Scenbilden med enfamiljshus, täppor och staket
var trevligt tillagad av fru Birgit
Afzelius-Wärnlöf, och det agerades med gott humör
både till höger och till vänster. Håkan
Jahnberg var dråplig som den obeslutsamme
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
