Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten S t r ö mb o m
salongsmåleriets gemensamma »färgkök»,
friskheten i hans obrutna färgklanger är ej
fri från en viss gräll kärvhet.
Liksom så många av kamraterna lärde
sig nykomlingen Birger att efterbilda det
s. k. parisermanéret med en snabbhet, som
i all sin ytlighet förblir häpnadsväckande.
Nyss utgången från Boklunds och von
Rosens skolor, målade han i Paris chica
modetavlor av den typ, som gav levebröd
åt så många av tidens konstnärer.
Älsklingsmotivet var parisiskan: parisiskan i
sitt hem, parisiskan promenerande på
boulevarden, parisiskan på besök i
konstnärsateljén eller njutande lantlivets fröjder.
Den evige kvinnodyrkaren Birger visar sig
i behandlingen av detta ledmotiv allt annat
än bortkommen. Linköpings stads museum
äger ett lustigt prov på denna genre:
en hvperelegant dam, som med sin lilla
hund förirrat sig till ett sädesfält, där
vallmo och blåklint lysa uppe i guldgult
vete. Ehuru mest av allt en modebild, röjer
denna tavla dock med vilken iver — mera
än grundlighet — Birger redan då
skummat det franska salongsmåleriet. Där
finnes redan något, som påminner om den
ytligaste sidan hos »pariserpojkarnas»
gemensamma idol den tiden, Bastien-Lepage.
Är signaturens årtal äkta, har bilden utförts
redan 1877, under Birgers första månader i
Frankrike.
Bastien-Lepage synes dock ej ha utövat
något så dominerande inflytande på Birger
som på många av hans kamrater. Han
söker sina förebilder på många olika håll.
Mest påfallande äro denna tid intrycken
från de eleganta genremålarna Stevens,
belgaren, Joseph de Nittis, den förfranskade
italienaren. Han kastade sig oförfärat in på
den historiska genren, så som
Firmin-Giraud o. a. då bedrevo den med
extra-vaganta modeller i directoirekostymer i
friluftsbelysning. Under åren vid Rue
Gabrielle synes koloristen Birger ha
underkastat sig en formdisciplin, som mycket
snart framträder i de följande verken.
Så utvisar gatubilden »Rue Gabrielle»,
liksom så många av Corots stadslandskap i
sitt fina valörstudium tydliga plastiska
värden. Birgers bekanta salongstavla 1881,
»Toaletten» — framställande, hur kokotten
på modet låter sig friseras — är i sin glatta
elegans och tecknade former än mera
typisk. En jämförelse med det
impressionistiska utkastet till kompositionen klargör
ögonblickligen motsatsen mellan den Birger,
som målade skisser och den, som siktade
mot succé på Salongen. Bland pärlorna i
hans fritt måleriska produktion må nämnas
»Cederströms trädgård i Asnières» (fröken
Carola Cederströms saml.), direkt sedd och
intimt återgiven. I andra landskapsstudier,
t. ex. den Nationalmuseum tillhöriga
skissen av en väg under ljusskimrande lövvalv
kommer käckheten i Birgers temperament
liksom hans savoir faire till sin fulla rätt.
Intrycken från Joseph de Nittis
framträda med pretiös tydlighet i
gråvädersstämningen »Höstdag i Paris», den älskliga
bilden av den unga parisiskan och hennes
lilla dotter promenerande mellan regnskurar
på vänstra Seinestranden (återgiven som
plansch i Ord och Bild 1941, h. 5). Det
illustrativt lättvindiga i bilden understrykes av
den entoniga, okänsligt lergrå koloriten. I
det Spanien, Birgers penslar beskriva, ta de
andalusiska trädgårdarnas blomsterprakt,
och de eleganta nationalklädda
folktyperna ett överväldigande utrymme. På
äkta turistmålarevis fångar han de
lustfyllda synerna i deras slösande prakt. Hans
förälskelse i all denna härlighet är naivt
manlig, hans iver att skildra nära nog
hejdlös. Bilderna från den första tiden —•
mest strögods — vimla av älskliga detaljer,
arrangerade med insmickrande lekfullhet,
nära besläktad med lynnet i Carl Larssons
tidiga akvarellmanér. Efter hand växte
konstnärens krav på starkare plastiska
verkningar. Liksom Regnault och Fortuny,
som skildrat Spanien före honom, upp-
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
