Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten S t r ö mb o m
strandhugg på skilda områden, uppodlade
av mästare som Bastien-Lepage, de Nittis,
Duez och Fortuny. Vilken väg skulle han
nu följa? Hans pensel hade nått stor rutin,
han kände många tekniska knep och
förmådde lägga hela sin élan i föredraget, när
det rätta målarhumöret föll på. Men var
han trots allt inne på rätt väg? Sökte han
sig inte fram i tokig riktning, då han
pressade sin talang åt det plastiska hållet men
behandlade koloriten styvmoderligt. Var
inte det allmänna systemet med
genombrott på Salongen rena humbugen? Här
räckte tydligen inte den spirituelle Birgers
tankeskärpa till för att leda honom ut ur
den labyrint han råkat in i. Hans kris blev
fatal så tillvida, som han för en tid
förlorade sin tvärsäkra balans. Den var dock
rätt så typisk för vilsegångna modemålare.
Birger fick lust att skriva hem till någon,
som gav honom en känsla av fäste i all
oron. Han vände sig till den orubbligaste
av alla i sin gamla värld, Georg von Rosen,
som varit hans lärare. Mycket i brevet (nu i
Konstakademiens arkiv) verkar väl affabelt
och lämpat efter grevens uppfattning. Hade
det varit en annan än Birger, skulle man
tolkat detta som inställsamhet i avsikt att
vinna någon fördel. Snarast leddes han av
önskan att vara älskvärd. Men än mer av
trängande behov att få klarhet om de
konstnärliga sammanhang, i vilka han
råkat, sedan han blivit varse, att
tidsutvecklingen höll på att gå ifrån honom. Han var
missräknad, skriver han, över likgiltigheten
inför tavlan på Salongen. Men att bli
omtalad där är vanskligt nog, framhåller han
bittert. »Det går till på månget sätt och
känner man ej personligen eller med
klingande medel köper de inflytelserika
tidningsmännen, såsom Wolff eller Mantz m.
fl. — så torde det hända med mer än en
tavla att bliva vad man kallar: ihjältigen.»
Korruptionen har trängt långt in i
konstlivet. Men det är väl bäst att »tjuta med
ulvarna».
Han söker också andra yttre orsaker till
sitt misslyckande. De franska jurymännen
tillgodose i främsta hand sina landsmän;
utlänningars verk bli ofördelaktigt
placerade. Framgången beror också mycket på
att man kan uppvisa något sensationellt
motiv.
För den som inte lever med därute, är det
svårt att förstå den makt, som heter »La
mode». »Då jag för några år sedan kom till
Paris, hette det: »Ve den som måler inne»,
nu »Ve den, som målar efter naturen»,
man bör nu måla ur sin »appreciation»,
som ordet nu går. Jag får nästan lust att
citera gubben Ingres’ kraftiga ord: »Celui
qui n’aime pas la nature, donne un coup de
pied dans le ventre de sa mère.»
Tanken på den s. k. nya skolan oroade
honom. Skulle impressionismen bli
framtidens målarkonst? Manet, den nyss
bortgångne, har redan fått motsägare bland
radikalerna: även han var på sistone litet
för kunnig och ofrisk.
Liksom många av sina svenska jämnåriga
hade Birger inte gjort impressionisternas
strävan fullt klar för sig. »Genomträngd av
en alldeles omotiverad övertygelse om sin
metods ofelbarhet, vill samma skolas värda
representanter låta förstå, att hon är sig
själv nog och att hon bör kunna hämta
allt ur sitt eget inre. Ju mindre habil eller
instruerad — ju mer okunnig —- ju mer
»naif» så mycke’ mer välkommen i det nya
konsttemplet, där ingen Gud lär finnas.»
(Birger själv hade emellanåt av den
svenska kritiken betecknats som impressionist.)
Alla hävdvunna värden i konsten vrakas:
smak och skönhet i linjer och färg, »genialisk
uppfattning och framför allt de gamla
mästarnas snille verk» —–-»För att gå
fritt framåt på de nya banorna måste alla
fjättrar brytas — bort med relikerna!»
Bland landsmännen förekommer ett och
annat fall av intransigeant ytterlighet •—■
»men slutar vanligen vi nordbor med en
spleenmässig katzenj ammer, som sen helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
