- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
348

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sixten Strömb om

Josephs hårdnackade tillförsikt och tillit
till sig själv som ett avundsvärt gott.»
Dessa ord ge en glimt djupt in i de
kamratliga sammanhangen.

För egen del är Birger medveten om att
äga för litet självförtroende. Han beundrar
Josephson för hans kompletta förakt för
alla andras invändningar. »Det är sådana
naturer, som producera det ursprungliga
och som, de facto, häva konstens sak uppåt
och framåt, de andra äro — lappsalvare.»
Om Birgers mod varit lika stort som
Josephsons, skulle kanske också han ha
kunnat »bestå sig med samma mynt»: den
konstnärliga omutligheten. Men han har
blivit litet för mycket stukad, förklarar
den annars så käcke mannen.

Fürstenberg skrev och tröstade honom
på sitt sakliga, kärvt humoristiska vis.
Birger lät sig uppmuntras och svarade med
lyckönskningar till Fürstenbergs senaste
nyförvärv: Höckerts »Om dagen vid mitt
arbete», som han livligt beundrade.

Birger lämnar också utförliga
upplysningar om sina tavlor under arbete,
»Orm-tjusare» och »De landsflyktiga». Den första
är helt ett uttryck för Birgers omedelbara
målarglädje, så som denna nära nog
uppsluppet omfattar hela den orientaliska
miljön i Marocko: folktyper, landskap, djur.

»Kamelerna roa mig omåttligt.
Negrerna likaså — men de äro opålitliga
modeller. Mer än en gång har jag nedkallat
Mohammeds och Korans alla
avgrundsandar för att straffa de fördömda bestarna,
som kommo till mig en dag, två dar och
sen — jamais de la vie!»

Kommentarerna kring den
illustrations-mässiga tavlan »De landsflyktiga» äga sitt
stora intresse för den belysning, de kasta
på Birgers —• liksom åtskilliga av de mera
lättvindiga kamraternas förhållande till
motivet. Han känner själv, att detta
lämnar plats för invändningar.

»Jag vet ej varför, men jag har liksom
lite smått samvetsskrupler, då jag frångår

min gamla kärlek till framställningar ur
det moderna livet. Idéen till »Les exilés»
fick jag en gång för länge sen, då jag på
resa stötte på ingen mindre än S. M. I.
ex-imperatrice Eugénie. Med andra ord,
jag såg henne, på avstånd naturligtvis —
men tillräckligt väl för att genast i
fantasien knåda ihop en hel historia till en
framtida tavla. Jag hade just läst den nyligen
utkomna ’Les rois en exil’ av Alphonse
Daudet ■—- och som sagt, jag fick en idé,
som sen dess legat magasinerad och
kommit till rätta och nytta. Jag tror, att bilden
skall bli pikant nog för pariserpubliken
och anstränger jag mig av alla krafter att
utföra huvuden och händer med största flit
och omsorg [annars inte Birgers starka
sida], såväl som detaljerna i kostymerna.
Naturligtvis föreställer sig hr Fürstenberg,
att det ej här är fråga om något som helst
porträtt av varken den sorgliga kejsarinnan
eller någon annan politisk flykting. Jag
endast avser en situation, där politik,
statsstreck, dekreter och landsflykt ligger
i luften. Det torde synas svårt nog att
be-gripliggöra liknande småsaker i en bild —
men jag tror, att Ni genast skall fatta,
vad som spelas bakom kulisserna, då Ni
får se min komposition. Figurerna äro ur
den finaste och elegantaste världen, liksom
domestikerna, dessutom kommer några
turbaner och svarta armar och ben, som
i och för sig ge lokalfärg åt landskapet.
Reseffekter och vemodsfulla miner äro
genomgående ’gegenstände’ i landskapet.
Voilà!»

Voilà, sade greven! skulle man vilja säga
inför den förnämt politiska seen som här
upprullas. Det vore underligt, om inte
Josephson, som var närvarande vid
uppläsningen av detta brev, visat sitt berömda
fauniska leende, så naivt öppet och
förtjust som Birger här avslöjar
salongsmålarens typiska arbetsmetoder, hans litterära
förhållande till ämnet och sneglande hän
över till publiken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free