Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten S t r ö mb o m
Birgers tillbragte i Lysekil, skall han ha
varit så svag att han upprepade gånger
fallit i vanmakt. Efter några veckors vila
och sällskapsliv, hade han åter kryat på
sig, skaffat sig beställningar och lagt upp
planer för det kommande året. Han grep
också till penslarna och utförde här sina
sista svenska bilder, några brett upplagda
studier från klipporna och fjärdarna vid
Lysekil. (Senare på sommaren målade han
t. o. m. en stor familjegrupp.) Bruno
Liljefors, som var en stor beundrare av Birgers
konst, hade under senare år en av dessa
Lysekils studier hängande på sin
ateljévägg. »Se hur lätt och naturligt dessa
klippor välva sig», sade en gång den
store djurmålaren, då han visade mig
detta Birgers landskap. »De äro målade så,
att man inte märker något av
ansträngning.» Omdömet träffade säkert något
centralt i Birgers liksom i de andra typiska
»pariserpojkarnas» artistiska strävan: att
måla naturligt utan att ansträngningen fick
märkas.
Birgers sista vinter blev svår. Varken
hans trofasta maka eller hans vän och
skicklige läkare dr Puck Munthe kunde
denna gång hålla liemannen borta.
Sjukdomen var obönhörlig, och Birger hade trots
allt icke inhämtat tålamod nog att sköta
sig konsekvent. Han förstod under hand,
att han måste avstå från sitt sista uppslag:
att måla ett religiöst motiv i naturalistisk
utformning. Liksom »konstnären på tronen»
Karl XV kom hans yttersta önskan att bli
att få dö på svensk botten. Fru Mathilda
och dr Munthe förde därför hem honom i
början av sommaren 1887. När ångaren
hunnit Hälsingborg voro krafterna slut.
Han avled där på hotell Mollberg, den 17
juni, så gott som omedelbart efter
ankomsten. Kamraterna, som grepos djupt
av dödsbudet, sörjde i honom inte bara en
trevlig och spirituell krumelur i deras
krets, en man om vilken det kunde fällas
de stjernhjelmska orden: Vixit, dum vixit,
lcetus. Med Birger försvann för alltid något
av den strålkrans, som deras
ungdomskrets ännu ägde av sveklös kamplust och
pojkaktig hängivenhet. Birgers sista och
största målarbragd blev därför också ett
monument över hans eget osvikliga
kamratsinne.
Som en rörande vignett under den
cheva-lereske Birgers oroliga levnadssaga må till
sist anföras något, som en av mina
Hälsingborgsvänner berättat. Så länge han
kunde minnas, hade besökare på stadens
kyrkogård iakttagit, att konstnärens grav
varje dag smyckades av en frisk blomma.
Ingen visste, vem som ägnade Birgers
minne dessa trofasta gravoffer. Först in på
1930-talet upphörde de.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
