- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
356

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Victor Svanberg

klara auktoritet förrän i sitt sista verk,
Nya dikter. Han ställde sig då alltför
mycket ovan stridsvimlet, och detta
stridsvimmel var alltför upprört för att låta en
stilla meditations toner fånga massorna.

Massorna, som de båda föregående
århundradena någon enstaka gång hörts av
men i det hela hållits utanför kulturarbetet,
krävde nu på allvar sin andel av kulturens
kamp och kulturens frukter. Det är den
egentliga orsaken till att ingen röst sedan
dess kunnat få alla att lyssna. Oron har
varit djupare än någonsin, och de
motsatser, det gällt att bemästra, ha tyckts
oförenliga. En enhetlig idealbildning har
mött förut oanade hinder. Men det är
hinder som måste övervinnas.

Som en tolk för ångesten bland blinda
makters kamp fångade Pär Lagerkvist
under förra världskriget ungdomens öra, dock
blott den ungdom, som hade tid att
andlöst lyssna. Han absorberades länge av att
experimentera fram adekvata konstnärliga
uttryck för det moderna livets kaos — en
stor uppgift i och för sig, men av det slag
som sällan eller aldrig gör experimentatorn
till en god hjälpare åt dem som begära
klarhet. Väl sökte Lagerkvist redan tidigt
bemästra kaos, men den väg han vandrade,
ledde bort från nutidskulturen just de år,
då denna tycktes vara på väg att
tillfriskna. Först när brutalt barbari vällt upp
och hotat förnuft och humanitet till livet,
slöt han sig till de hotade idealens försvar.

Den raka linjen, den humana
solidaritetens linje, har från början till slut hållits
av en diktare, som framträdde just när
krig byttes i fred, 19x8. Det är Erik
Blomberg. Från första stund har han varit
mer än diktare: förkunnare. Hans
förkunnelse har varit så innehållsrik och så klar
och så allmängiltig, att det icke är hans
fel, om färre lyssnat till honom än de som
lyssnade till hans föregångare, Kellgren,
Geijer, Rydberg.

*



Som beundrare av den Heidenstam som
skrev Nya dikter har Blomberg vittnat,
att detta verk »genom mörka och blodiga
decennier har bevarat sin serena strålglans,
en glans av guldsval marmor mot en
nordisk himmel». Att linjeren marmorklarhet
är ett värde, som Blomberg icke velat
uppge, därom övertygar hans knappa och
kyska ordkonst. Men han har också känt
och sagt, att Heidenstams aristokratiska
frihet hör till det förgångna. Heidenstam
nöjde sig med att uppe på
herrgårdsaltanen beklaga det förtryck som gjort
arbetaren långt därnere till slav, då han kunnat
vara adelsman. Blomberg har medupplevt
arbetarens tunga tillvaro och satt in hela
sin energi i striden för att ge slaven de
livsvillkor, som förr voro adelsmannens
privilegium.

Varken den klassiska klarheten eller den
sociala medkänslan har Blomberg vunnit
utan personlig kamp. Mörkt grubbel djupt
inne, långt nere i jagets labyrinter har
fallit på hans lott och har sent värkt ut.
Hans första diktsamling hette Ensamhetens
sånger. I den och ännu någon enstaka gång
senare märks en dragning mot vad man
med ett svenskt namn kunde kalla
Vilhelm-Ekelundsattityden efter den diktare som
hos oss först gjort jagets hemlöshet till
huvudsak för en poet; dragning mot att
bära ensamhet och smärta som de utvaldas
adelsmärke. Men ingen har manligare än
Blomberg stritt mot den elegiska
självbe-speglingens frestelse. Att kokettera med
kulturskymning och personlig brustenhet
har han lämnat åt esteterna. Han har
aldrig odlat ångesten som en drivhusplanta
utan ärligt erkänt dess förödande verkan:

Jag kände själen vittra
och falla ner,
tills inte ens det bittra
levde mer.

Och han har bett att bli kvitt ångesten.
Med en av de realistiska bilder, som i hans
poesi, omedvetet eller med beräkning, bryta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free