Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
berg vuxit i dödens skugga. Man ser det
bäst i den mäktiga Dödens ängel; den ingår
i samma diktsamling som Den fångne
guden. Utgångsläget är där livsäckel. Det
skälver i en nervöst flämtande rytm. Av
att se man och kvinna rivas om matbitarna,
jaga varandra som hund och hynda,
förråda varandra
så som ej funnes döden,
så som om deras öden
vore allt,
av detta skådespel förödes skaldens
längtan, blir till stoft. Dödens »mörka vinge»
ger frid. Men döden ger också kraft att
utan vila söka »en evig innebörd», »en
evig tro»,
detta,
som ger allena rätt
åt människan att leva
på människornas sätt.
Så kan kärleksförklaringen till döden sluta
med en bön att kunna leva rätt:
Evige, du som äger
all makt,
fräls mig ifrån fruktan
och förakt.
Lär mig, död, att leva.
Genius, kysk och. kärv,
hjälp mig du att fylla
livets värv.
Det är mystik. Det är romantik. Den
kristna livsförnekelsen i Wallins Dödens
ängel pekar väl åt ett helt annat håll, men
om en »evig innebörd», som det är
människans bestämmelse att finna bakom tingens
och varelsernas själlösa virrvarr, är
Blomberg ense med 1800-talets romantiker.
Atterbom trodde, att all natur innerst var
ande, Stagnelius predikade naturens
frälsning genom människans rening och
utvecklingsoptimisten Rydberg såg fram mot
en dag, då himlen välver sig klarare
därför att människan tänker djärvare.
Utan tvivel är Blomberg en romantiker,
och han har själv erkänt det. All romantik
är inte verklighetsflykt och svärmeri för
det förgångna. Det finns också en
romantik, som sträcker sig mot det ofödda i
stället för mot det döda och har mod att
se verkligheten i ögonen, för att skapa en
ny och bättre verklighet. Detta är i
Blombergs ögon romantikens rätta väsen: att
vidga jaget till fritt och förtroendefullt
samliv med andra jag och med universums
liv. Den gamla romantiken fastnade i en
isolerande individualism och i en kvietistisk
känslokult, fegt accepterande det bestående.
Den började som titaniskt frihetsbegär men
slutade i en tryckande fångenskap, med
förljugenhet och maktdyrkan till bojor.
Befrielseverket måste göras om. Dess mål
skall bli ödmjuk och produktiv gemenskap i
stället för självhärlig och självupplösande
egocentricitet. Dess medel skall bli det
vetenskapliga tänkandet, de tekniska
hjälpmedlen ställda i den skapande fantasiens
tjänst.
Sanningslidelsen är för Blomberg inte
bara förenlig med diktargåvan utan
oskiljaktig från den. De poetiska symbolerna
använder han aldrig på måfå utan väl
övervägt, så att de stämma med den insikt,
teoretisk analys skänker. Efter en
orientering i naturvetenskapens avslöjanden om
materiens natur skriver han i sin
programskrift »En nv livskänsla» 1925: »Den ’döda’,
orörliga naturen framstår nu som skälvande
av liv och rörelse, laddad med energi, och
människan kan ej längre betrakta den som
främmande och fientlig, utan måste se den
som väsenbefryndad.» Denna övertygelse
har inspirerat dikten om anden, som gör
naturen och människan till ett. Ett annat
exempel på samordningen av dikt och
tänkande ger »Fången». När det i den säges,
att vi födas till fångar, till att bära bördor
samlade i sekler, så har diktaren ej blott
varit medveten om, att
fångenskapssymbolen åtföljt romantiken sedan Shelleys och
Stagnelius’ dagar, han har också gjort
klart för sig, vari banden bestått och bestå:
»Skulden till världens kris ligger till slut
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
