Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Svanberg
hos den enskilda människan, i hennes
oärlighet och egoism, vare sig hon själv bedrar
eller låter sig fegt bedragas. Men hon är
själv en fånge i det system som format
henne. Konstnären i sitt elfenbenstorn,
krigaren i sitt pansartorn, köpmannen i sitt
torn av gnid, alla är fångar i det
förbistringens Babels torn, som hotar att begrava
oss alla» (1932).
Någon gång ger Blomberg analysen plats
inom själva diktens ram. Ett mästerstycke
av analytisk poesi är Rådjur i en park.
Skalden njuter av att se de små bräckliga
djuren dansa förbi. En lust griper honom
att ta dem i famn, kyssa dem och krama
dem tills de bedjande ögonen brista och
blodet droppar. Och han slutar:
Inspärrad i min ömhet bor en mordlysten fånge.
Jag vet det. — Jag säger det.
Men därför att jag vet det och vågar att säga det,
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att
beröva mig.
Den orädda självrannsakan, som här blivit
till stålblank poesi, har prosaisten
Blomberg för tjugu år sedan, när
djuppsykologien ännu var en omstridd nyhet,
formulerat så: »Vi måste för oss själva erkänna
våra egoistiska drifter och sedan söka
sublimera dem, d. v. s. göra dem socialt
verksamma och värdefulla. Vägen till en högre
samhällsmoral går genom individernas
självkännedom och uppriktighet.»
*
Behovet av klarhet till varje pris har
gjort Blomberg till en sträng domare i
tidens idédebatt.
Som kritiker har han skoningslöst gjort
upp räkningen med enskilda författare
och tidsströmningar. Hans förkastelsedomar
över estetiska övermänniskolater, kvasifrom
undergivenhet och slappt »human»
kompromissanda skola ej här relateras, så frestande
det än kan vara att exemplifiera hur snabbt
han avslöjat mycket, som med
kattguldsglans duperat andra, och skaffat sig
fiender, som lurat på honom i skumrasket.
Däremot är det på sin plats att erinra om
ett par fall, då han nödgats beivra brister
hos författare, som han i det hela
sympatiserat med.
Till två grundtendenser i modern
diktning har Blomberg tagit ställning, när han
jämfört Huxley och Lawrence. Huxley blir
för honom den från alla värdenormer
frigjorda intellektualisten, som kan kritisera
allt, även sin egen intellektualism men
aldrig når in till de djup, där driftlivet på
gott och ont rör sig. Utan ringaste tvekan
föredrar Blomberg Lawrences emotionella
konst. Men han kapitulerar inte okritiskt
inför den på en gång ömma och grymma
driftbejakelsen hos Lawrence och sätter
fingret på den sjuka punkten, det osunda
i den geniale erotikerns sundhetsdyrkan.
Uppvuxen mellan en förfinad mor och en
brutal far, mellan borgare och arbetare,
stod Lawrence rådvill mellan två drifter
och två klasser: »han kan inte härska, men
han vill inte heller behärskas». Han ville
övervinna personlighetens klyvning men
förstod inte att den var ett
samhällsproblem.
Eör primitivismen i olika former har
Blomberg stor förståelse, men har är också
angelägen att varna för att en frigörelse,
som oreflekterat ger sig driftlivet i våld,
lätt förirrar sig tillbaka i gamla fängelser
eller bygger nya, ännu mer förlamande.
Känslornas obestridda herravälde hamnar
i diktatur. Inte driftkult utan driftanalys
är vad tiden behöver.
Samma värdeskala som för utlandets
stora författare använder Blomberg, när
han bedömer Sveriges modernister. I
Eyvind Johnsons äldre böcker känner han
»det ironiska avslöjandet» som en
visserligen skarp men icke genomträngande och
av övermänniskoidéer förorenad uppgörelse
med borgerligt parasitliv, och ännu i samme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0404.html
