- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
362

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Victor Svanberg

primitivas skräck för naturen har levat
kvar som skräck för gudar och för härskare,
som kallade sig gudar. Allt detta är skuggor
dömda att försvinna. Svårare att besvärja
är de naturkrafter människan bär inom sig
själv. Men ondskan är inte evig. Den är
född av vanmakt. Blir människan en gång
medveten om sin verkliga makt, den makt
som samarbete med likar ger henne,
upphör naturen utom henne och inom henne
att vara farlig och ond. Hon behöver inte
krypa samman i ensamhet och skräck,
hon kan resa sig och öppna famnen mot
naturens ande, som i hennes öga blir
skönhet och godhet i hennes handling.

Så kan hägerströmaren, freudianen,
marxisten Erik Blomberg sjunga om en
himmelsk eld, som finns bakom allt och
skall överleva allt:

Djup, svindlande och gränslös är Guds rymd,
och för vår blick hans helgedom är skymd.

Vi se ej honom, men vår längtan nås
av himmelsk eld, som aldrig skall förgås.
Vårt liv skall slockna, slockna skall vår värld,
men ej vår kärleks ljus, vår offergärd.
Kom, du som älskar, kom och var mig när:
ett enda hjärta stort som rymden är.

Med en mångsidighet, som i vår tid är
enastående, spänner Erik Blomberg över
konsthistoriens, den litterära kritikens,
sociologiens och psykologiens domäner, är
politiskt aktiv och därtill — först och sist
— lyriker. Inom alla dessa kulturlivets
områden har han fört humanitetens talan, inte
den fadda och ytliga humanitet, som
förstår och förlåter allt, utan en stridbar
humanitet, som sätter in sitt liv i kampen
för sina ideer.

Man har, och med all rätt, kallat dessa
ideer 1920-talets, och det är allmänt
erkänt, att Blomberg bättre än någon annan
nu levande svensk diktare inkarnerar dem.

Under 1920-talet samlades ungdomen
kring framstegstrons banér. Viljan att

lämna det gamla och söka det nya var
större än någonsin förr. Kanske bör man
undanta ett ögonblick 1789, då Kellgren
grät »som en man» vid förnuftets seger i
Frankrike och det år, 1848, då hela Europa
rördes om av en revolutionsstorm, vars
dyning i vårt land gjorde den tjugoårige
Rydberg till frihetsdrömmare för livet. Men
ungdomen på 1920-talet hade upplevt ännu
mer omvälvande händelser. Ett världskrig
var genomkämpat, det första och samtidigt
det sista — trodde man. Den ryska
revolutionen hade sopat bort det enda
oförbätterliga samhället, de andra samhällena skulle
låta sig förbättras i godo —- trodde man.
Blomberg hörde ingalunda till de naiva
optimisterna, men han gav hoppfulla
lösenord åt entusiasterna, som väntade sig lätta
segrar.

Segrarna blev inte lätta, de uteblev, de
vändes i idel nederlag. Nästa årtionde,
1930-talet, blev den ekonomiska krisens
årtionde, och ur krisen växte det nva kriget
fram, det andra världskriget, förfärligare
än det första. Med kris och krig kom
reaktion, hälsad med jubel av somliga, av
andra mottagen som ett nödvändigt ont.
Framstegstrons skaror glesnade.

Erik Blomberg svek inte. Han kämpade
vidare, ja, hans insats som radikal
kulturkritiker intensifierades. Om de sociala
rätt-färdighetskraven alltid varit en viktig
ingrediens i hans känslo- och tankeliv, blevo
de nu ett allt annat dominerande patos.
På sina håll betraktades han som en farlig
samhällsfiende. Men han lät inte tysta sig,
och han förlorade inte balansen. Som typisk
för hans analytiska skärpa kan nämnas en
uppsats, skriven 1932 och kallad Efter
stormen — före stormen? Han följde där
världskrisens orsakssammanhang tillbaka
till och bakom det första världskriget och
varnade för en upprepning. När kriget
1938 var överhängande, samlade han denna
och liknande tidsanalyser till en bok och
satte till motto på dess första blad en

362

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free