Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
Särskilt drastiskt syntes Tenoren, med ofta
själsfrånvarande blick och peruken i hand,
utlämna sig åt yrkes- och självpersiflage.
Det var en »förvandling» mer påtaglig än de
i denna opera ofta omsjungna, djupsinnigt
menade sådana när de båda sedan
uppenbarade sig som det mytologiska paret.
Statua-riskt förde sig och med »den stora stilens
enkelhet» sjöng denna Ariadne, den
personifierade passiviteten, både när hon hängav
sig åt klagan och åt nytänd kärlek. Och
Svanholm som Bacchus var förstås tenoren med
stort T, som producerade välljud i
obegränsade mängder, kanske endast alltför gärna
med Wagnerpatetiska fortenyanser.
Hjördis Schymberg som Zerbinetta — där
var fulländningen: den vidunderliga
koloraturarian sjungen som på lek och ett spel
som i verkets båda delar utvecklade en —
hur skall man säga? — förtrollande
slam-pighet. Hon kände sig smått tragisk, denna
verkliga Colombina när hon i slutkadensen
till sin aria och efter den där avlagda
bekännelsen om sin betydande erotiska
omvandlingsförmåga ställer den frågan till Gud:
»Om du verkligen ville att vi kvinnor skulle
stå emot männen, varför har du då skapat
dem så olika?» Av hennes kavaljerer gjorde
Carl-Axel Hallgren, i den mest framträdande
rollen som Harlekin, det helt förklarligt att
hon föredrog denne välvuxne och
välsjung-ande unge slyngel. Mycket vältrimmat hade
regin fått samspelet mellan de fyra maskerna,
som jämte hr Hallgren framställdes av Arne
Ohlson, Sven-Erik Jacobsson och Gösta
Björling. I sina burleska ensembler gled de om
varandra i lustigt marionettartade turer.
Som de tre naturvarelserna Najaden,
Dryaden och Ekot presterade Florence Widgren,
Inge-Gerd Norlin och Unni Bugge-Hansen en
sång som gjorde full rättvisa åt tersetternas
mozartska välljud och den ibland om Rhen-
döttrarna erinrande böljande stämföringen.
*
Om Ariadne på Naxos med sina teater- och
konsthistoriska anknytningar vände sig till
en mer exklusiv publik får Operan i stället
en varaktigare glädje av den därefter givna
nyinstuderingen av Lohengrin. Nu liksom
för 10 år sedan stod Harald André för
insce-neringen (då bedömd i dessa spalter). Några
uppseendeväckande förändringar kunde inte
iakttas, om inte dit skulle räknas att kungen
i första akten, i den av Manne Runsten ny-
målade och således fräschare dekorationen
hade bytt plats och således åter fick sitta
»inder sin ek på scenens vänstra sida, såsom
Wagner föreskrivit. Andra akten tvådelas
däremot fortfarande genom changemang.
Föreställningen, som började på det förr
allmänt vanliga operaklockslaget y2 8, gavs med
ovanligt få strykningar. Med något intresse
konstaterades att till dessa hörde den
profetia Lohengrin sjunger efter Gralberättelsen:
Nach Deutschland sollen .noch in fernsten Tagen
Des Ostens Horden siegreich niemals ziehn !
Långt föreföll ej detta så gott som
oförkortade framförande. Av Wagners »operor»
är väl denna sista den som tack vare ett
alltigenom enhetligt personligt uttryckssätt och
liedmelodikens plastik och friskhet bäst har
motstått tidens tand. Det intrycket erhölls
åtminstone vid denna ovanligt
genomarbetade föreställning utan döda punkter som
signerats av André och Leo Blech. Med den
betydelse kören har i detta verk fick regissören
riklig användning för sin förmåga att ge
dramatiskt liv åt och göra verkningsfulla tavlor
av masscenerna. Och hur uppfriskande dessa
körer, likaväl som orkestern, klingade under
dirigentveteranens aldrig slappnande
taktpinne!
Berömvärda överlag var också de solistiska
prestationerna. Jämte Georg Svedenbrant
som röstmyndig härropare var som
nybe-sättning endast att anteckna Irma Björck
som Ortrud, naturligtvis välsj ungande och
välspelande, dock utan den mörka röstklang
som den ränksmidande kvinnan kräver. I den
del av andra akten som utspelas i mörker
märktes särskilt svårigheten att särskilja
hennes stämma och Brita Hertzbergs
lämpligt ljusa som Elsa. Ensemblen
fullständiga-des av Set Svanholm i titelpartiet — ibland
berömvärt dämpad, bl. a. i Gralberättelsen —
och Sigurd Björling som intensivt dramatisk
Telramund.
*
Till krönikörens underlåtenhetssynder hör
försummelser av en del nya rollbesättningar
(bl. a. i »Bohéme») och den nyinstuderade »På
Sicilien». I det senare fallet finns dock den
ursäkten att Turiddo sjöngs av Jussi
Björling, vilket betydde i hög grad försvårad
möjlighet att komma över någon biljett.
En ny gäst som skall ihågkommas i Operans
annaler är den kroatiska sångerskan Gjurgja
Leppée, som sjungit Carmen, Tosca och
Desdemona. Tyvärr hörde jag henne endast
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0428.html
