Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
vanlig orkester medverkade här nämligen,
med ganska raffinerad verkan, ett litet
jazzband. Men musiken — här som i de övriga
Gé-baletterna elegant dirigerad av Sixten
Ehrling — gav som sagt också tillfälle till
evolutioner i äldre stil. Särskilt ihågkommes
en behagligt trånsjuk valsduett som
Theodora Lagerborg, som alltid raspräglad från
topp till tå, dansade tillsammans med Teddy
Rhodin. Här lektes »byta fruar», ty den
förras moatjé för »Det ljusa paret» var annars
Carl-Gustaf Kruuse och den senares för »Det
mörka paret» var Cissi Olsson-Åhrberg. Jämte
dessa artister i första planet kråmade sig och
sprattlade mängder av Hollywoodgirls och
litet väl söta Hollywoodboys upp och ned
för den garmlandska marmortrappan och ut
och in genom den högst upp synliga ovala,
sidenskimrande budoarentrén.
*
Harald Garmland, efter vilkens skisser både
dekorationer och dräkter till deri sistnämnda
baletten hade utförts, anlitades också för
spelårets operettpremiär i slutet av april.
Hans insats här betydde en ljuspunkt,
liksom vid »Zorina»-föreställningen i fjol. Enligt
programmets uppgift framfördes »Sköna
Helena», en operett vars text är författad av
Henri Meilhac och Ludovic Halévy.
Egendomligt nog var dessa båda herrar nämnda på
programmet. Mer avseende var att fästa vid
det som lästes under dessa namn: »Svensk
version av Staffan Tjerneld efter Max
Rein-hardts bearbetning.»
»Version» är således termen för något som
betyder obestridlig kränkning av vad som
kallas för moralisk auktorsrätt. Hos oss har
denna droit moral som avser att förhindra en
stympad eller förvanskad återgivning av ett
konstnärligt verk ej fått samma juridiska
giltighet som i en del andra länder.
Åtminstone i Danmark gäller sedan 1933 en lag
som avser att bevaka just avlidna auktorers
rätt och vars tillämplighet från fall till fall
undersökes av en under
Undervisningsministeriet sorterande nämnd. I en redogörelse för
verksamheten under de första tio åren har
relaterats ett fall som i detta
operettsammanhang ger att tänka på: det blev förbud för
framförandet av en »Bellmansrapsodi» där
texten ställvis »fördanskats» till
oigenkännlighet. Man kan undra vad samma nämnd
skulle ha ansett om Operans Offenbachrapsodi,
således »Sköna Helena» med mer eller mindre
bibehållna melodier till omgjord text och
handling.
I ett resekåseri i köpenhamnska Politiken
uppgavs att »Stockholms vittigste Hoveder»,
bl. a. Kar de Mumma, havde fikset Teksten
op saa »Den skönne Helene» nu nærmest
virkede som en Konkurrent til hans egen
moderne Revy på Blanche Teatret».
Åtminstone officiellt bekant är ej att nämnda
kvickhuvud haft något av sina flitiga fingrar med
vid Operans Offenbachsoppa. Men håren på
detta huvud, d. v. s. morrhåren, ha rest sig —
både i dags- och veckopress — så snart
kritiska röster vågat höja sig mot den
Tjerneld-Reinhardtska och — måste tilläggas — Max
Hansenska anrättningen. När den i detta fall
dimbildande representanten för en frejdad
kåsörsläkt i en »nöjeskrönika» förklarar sig
inte alls vilja se »Sköna Helena» i det
ursprungliga skicket anför han som skäl att det
för ett sådant framförande skulle, »som många
äldre herrar ivrigt framhåller», vara »alldeles
nödvändigt att kung Menelaus struttar ut
och in på scenen som en spattig gubbe».
Tydligen är det operetten i sitt »ursprungliga
skick» som är litet larvig.
Man behöver inte nödvändigtvis tillhöra de
äldre herrarnas mindre vittnesgilla krets för
att hysa en annan mening om hur den
ursprungliga »Sköna Helena» ser ut. I motsats
till vad fallet är med »Orfeus i underjorden»
är originaltexten i sin helhet tryckt i
tillgängliga upplagor, och om det inte läses
franska, vilket i detta fall är mest önskvärt,
går det för sig att rådfråga Frans Hedbergs
ganska trogna översättning. Förut har denna
i sina huvuddrag följts vid framföranden här,
även om den blivit föremål för åtskillig
tvivelaktig bearbetning.
När »Sköna Helena» vid sin
Stockholmspremiär 1865 — redan ett år efter
urpremiären i Paris — retade en del folk var orsaken
»framför allt den att det var Kungliga Teatern
som gav gästfrihet åt de lättfotade
Offen-bachska sånggudinnorna» (Georg Nordensvan
i Aftonbladet 1922). Men framförandet var
—- enligt samma källa — »över hela linjen
konstnärligt, och till skillnad från den
Rein-hardtska versionen av Orfeus fanns där ej ett
spår av revy eller spex». Under innevarande
sekel däremot har föreställningarna av »Sköna
Helena», naturligtvis frånsett främst Anna
Pettersson-Norrie samt en festligt frodig typ
som Ringvalls Calchas, varit långt ifrån
idealiska. Även om jag själv har något minne av
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0430.html