Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
den plastiska skönhet och det strålande
humör som utvecklades av det senaste
halvseklets oöverträffade svenska Helena, finner jag
det rådligast att för en så avlägsen tid som
1905 åberopa mig på vår kanske finaste
Offenbachkännare, Carl Laurin: efter ett
framförande på Östermalmsteatern då hade
han, som Ord och Bilds kritiker, i övriga
avseenden mer ris än ros att utdela.
»Det överdrivande av själva överdriften»
som samme författare beklagade vid en repris
1918 på Oscarsteatern (där Anna
Pettersson-Norrie tidigare åter gästspelat) vidlådde
också föreställningen när Operan 1926 tog
upp operetten. I fråga om textredigeringen
var framförandet samma andas barn som
Reinhardts revyvitsande Orfeus. Men
tänkvärt nog: samtidigt som äldre kännare vid
båda dessa framföranden hördes klandra
»parodin på parodin», minns jag en och annan
uppriktig själ som förargade sig över vissa
obegripliga anspelningar. Se, den grekiska
antik som travesteras i »Sköna Helena» harmer
än förr blivit en terra incognita för många.
Skulle det ändå inte nu, när synen på »de
lättfotade Offenbachska sånggudinnorna»
avsevärt förändrats, ha varit en uppgift värdig
en kulturinstitution som Operan att försöka
en återgång till den ursprungliga »Sköna
Helena», renad från tillsatser som under
årens lopp alltmer kommit att skymma bort
det spirituella såväl i detta gyckel med Homeros
och uppstyltad opera som i denna nog även
för varje nytt nöjeslystet släkte giltiga
samhällssatir. Och skulle då inte själva
anakro-nismerna, den mytologiska
Offenbachope-rettens egentligen mycket måttfullt använda
parodiska huvudhjälpmedel, ha kunnat, mot
bakgrunden av tillräckligt tydliggörande
antikiserande scenbilder, ha blivit rentav mer
begripliga även för de oinitierade? Har den
inte utövat en bara förvirrande verkan, den
där sammanblandningen med revymässigt
aktuella allusioner vartill motsvarighet helt
saknas hos de franska författarna ?
Fåvitska frågor. År 1944 har vår Opera
framför originalets Parisstil föredragit en
omarbetning från förkrigstidens Berlin. »Jag
såg — berättar Laurin — denna världens
kvickaste och ur alla svnpunkter mest
fulländade parodioperett 1912 hos Reinhardt i
Berlin, uppsatt som en sorts annons för ett
sidenhus och med de mest krystade nya
infall.» Nu måste nog som en förmildrande
omständighet erkännas den i dräkter och dekora-
tioner ofta bestickande uppsättningen. Stilfullt
vackra var onekligen åtskilliga av dessa
dekorationer, särskilt första aktens
marmor-skimrande stadsbild (även om bakgrundens
Akropolis mindre hörde hemma i Sparta än i
Aten) samt andra aktens atrium vars läckert
greciserande, spatiösa rum med trappavsatser
och gallerier ypperligt ägnade sig för den där
firade »Bacchusfesten». Där dansades också en
av föreställningens verkligen
Offenbachinspi-rerade baletter, en i kaskader av blått tyll
sprattlande cancan. I och för sig fängslande,
präglad av mörkt sammanbiten energi, var en
stridsdans i tredje akten, men vad hade den
med detta verks anda att skaffa? Överhuvud
underströk mängden av dessa George Gés,
även i några andra fall anti-Offenbachska
danser, vad som var huvudsyftet med denna
iscensättning. 12 scenbilder i stället för det
ursprungliga styckets 3 — det säger en del.
Mer revymässigt aktualiserad än vid
Stockholmsoperans tidigare framförande var väl ej
texten. Påminnelser om sådant som
Pappers-Pelle och militärinkallelser kunde väl sväljas
med jämnmod, och där hittades ett och annat
korn, såsom när Menelaus reflekterar: »andra
länders motto är: håll ut! Vårt är: håll med
— så många som möjligt!» Det epokgörande
nya var att själva pjäsen kom bort i och med
det att den förvandlades till en följd av
sketcher och en för Menelaus-Max Hansen
tillrättalagd Schau — genre »Vita hästen». För
klarligt hade varit om kungarnas »gåsspel» i
första akten, en kanske svag punkt i libretton,
hade något omredigerats. Men de i en
dramatisk poäng utmynnande snillelekarna — en
antecipation av nuets frågetävlingar — i
senare delen av första akten hade utbytts mot
något för den egentliga handlingen främmande
nojs. Andra aktens klimax skulle vara den
seen i Helenas sovgemak då den plötsligt
återkomne Menelaus räknar cle i sängen synliga
fötterna: hans egna och de som tillhöra det
under hela denna bakgårdssketch orörligt
liggande paret Helena-Paris. Herdens
erövring har gått fort i den nya versionen.
Så dominerande skulle den spartanske
kungen vara att operetten icke som förr
fick sluta med att drottningen från badorten
Nauplia enleveras av den som Venus
överstepräst förklädde Paris. Den för all del med
Homeros förtrogne textbearbetaren har låtit
tredje akten försiggå tio år efter den där
upptäckten i sängkammaren. Vi se de på
varandra numera uttråkade rymlingarna Pa-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
