Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Sten af Geijerstam
II
LANCHETEATERN är den enda av
Stockholmsteatrarna, som haft en dålig
säsong ur publiksynpunkt. Repertoarlistan ser
inte bara på papperet förnämlig ut, men
föreställningarna har inte alltid varit i nivå
med teaterns standard. Ett par intressanta
program har faktiskt spelats sönder. En viss
otur har väl också gjort sitt. I särklass står
Körsbärsträdgården, som glädjande nog också
drog goda hus.
När ganska långt in på höstsäsongen Kar
de Mumma-revyn äntligen fick lämna plats
för den seriösare repertoaren, började
direktör Roeck-Hansen med en fransk komedi,
Jag har rätt att älska av Paul Vandenberghe,
som fint och älskvärt om också inte med
skarpare psykologisk belysning behandlade
temat om en ung gymnasists svartsjuka
beroende av sin mor. Dsn välbekanta och
mång-omskrivna triangeln formerades denna gång
av sonen, modern och älskaren. Den
sympatiska pjäsen fick ett vårdat framförande med
Esther Roeck-Hansen som en charmant om
också inte över sig fransk fru Dancourt
(modern), och Ernst Eklund som gäst i
älskarens —• en uppburen författares — roll,
vari f. d. teaterchefen med sin älskvärda och
nobla personlighet och sitt diskreta spel väl
kom till sin rätt.
Blancheteatern har ofta med rätta berömts
för sitt ensemblespel. Dass lilla stab av fast
engagerade och oftast väl utvalda artister
har också varit en av teaterns bästa
tillgångar. Systemet att pröva en liten grupp
goda skådespelare i skilda uppgifter är
förträffligt — bl. a. oerhört utvecklande för
skådespelarna själva. Men drivs det för långt,
så att man alltför ekonomiskt utnyttjar de
helårsengagerade, visar sig avigsidorna hos
systemet. Litet större generositet med
gästspelengagemangen skulle ytterligare höja
Blancheteaterns standard. Teaterns direktör
rekommenderas att med denna synpunkt för
ögonen läsa Collijns bok om Intima teatern.
Olägenheterna av detta alltför hårda pres-
sande av en liten fast ensemble framträdde
i både De små rävarna och Det ljusnar vid
7-tiden. I båda dessa pjäser utnyttjades
teaterns primadonna för uppgifter, som låg
utanför hennes rayon. Lillian Hellmans De små
rävarna hade med rätta uppmärksammats
vid tidigare framföranden i Göteborg och hos
Riksteatern. Den amerikanska författarinnan
har med syskonen Hubbard givit ett par av
litteraturens grymmaste porträtt av
människor i pengarnas våld, besatta av denna enda
passion, skrupelfritt och hänsynslöst tjänande
den och den allena. Pjäsen är utan tvivel
menad som ett angrepp på samhällssystemet,
men dess sociala tendens kommer i
bakgrunden genom att Mammonsdyrkan hos Regina
och hennes bröder stegrats till det abnorma.
Man ser därför på dem som isolerade
patologiska särfall i stället för representanter för
det kapitalistiska systemet.
Regina är ju en härlig divaroll. Batte Davis
gav den med kuslig intensitet i den
amerikanska filmversionen, och Karin Kavli uppges
ha varit så storartad i den att man gärna
skulle velat se henne även i Stockholm. Hos
fru Roeck-Hansen blev det inte stort mer än
pose i spelet, ingenting verkligt skrämmande,
ingen genomförd människostudie. Likaledes
misslyckades Hilding Gavle i den mera robust
osmidiga broderns roll. Den andra av
bröderna Hubbard, vilken inte är mindre otäck,
därför att han vet att maskera sin hårdhet
under en mask av tillgänglighet och
gemytlig bonhomie, tog däremot Olav Riégo på
kornet.
Det ljusnar vid 7-tiden, Paul Osborns
förtjusande originella skildring av fyra gamla
systrars liv i en amerikansk småstad, vilken
likaledes prövats i Göteborg och på
Stadsteaterns studio blivit en ovanlig konstnärlig
framgång, var för Blancheteaterns del ett
missgrepp •— som sådant erkänt av
teaterledaren själv. Som regissör hade herr
Roeck-Hansen denna gång aldrig funnit den rätta
tonen. Vad som i Göteborg varit så fullkom-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
